Dagens Nyheter – 4 mars 1873, sida 2

stället för partiturets Marguerite, s018 maudite!) utropar Valentin (i svenska bearbetningen): Och du Martha, var förbannad, Kopplande djefvul — knappt värd mitt hat! Enligt Goetheska originalet: scKömmt ich dir nur an den dirren Leib, Du scbändlich kupplerisches Weib! Da hofft ich aller meiner Suänden Vergebung reiche Mass zu finden. Och må hr W. B. om denna vändning säga hvad han behagar, så qvarstår likväl den omständigheten att den gör en god scenisk verkan, hvarom jag tryggt kan vädja till hvarje opartisk och konstförståndig åskådare af stycket. Af det ofvanstående torde emellertid vara ådagalagdt att en ändring eller utmönstring af Valentin3 förbannelse i trots af-Guds förlåtelse icke är eå ovilkorligt nödvändig, synnerligen som i sådant fall i det sannt konstnärligt tänkta partituret en lucka skulle uppstå, alltför stor för att ens med allt musikestetiskt prat i verlden kunna fyllas. Häraf synes vidare att uppfattningen af ett musikaliskt ställe i en opera kan vara viäsentligen olika; och om nu hr W. B, funnit sig töranlåten att förkättra min tolkning af det oftanämda stället såsom en grobianism, må jag, äfven om jag anser recensenten i sina uttryck visserligen vara bitter, likväl i tysthet trösta mig dermed att han inte rasar. Stockholm den 28 februari 1873. Ernst Wallmark. Af ofvanståendo inhemtar man att Fausts öfversättare vill bryta en lans med undertecknad, för att bevisa att Valentin på sitt yttersta bör rasa. Låt då se hvad Valentin har att förkunna. Hr W. citerar Goethe; låtom 088 göra detsamma. I sin långa apostrof ön. skar Valentin systern ingenting ondt, och än mindre förbannar ban hennes han förutser endast med smärta. och bitter harm hvilken lefnad af outsäglig olycka och förnedring. förestår henne samt skildrar den i de dystraste färger;) han förutsäger att omi Gud än förlåter hötite, så skall hon ändå på jorden blifva fördömd (ohjelpligen förlorad), hvilket ock var att förutse. (Sein, och icke set vermaledeit, heter det; så äfven i den Anderssonska öfversättningen.) På detta sätt blir det hvarken onaturligt eller oädelt; endast i början fäller han några ironiska ord, men denna stämning viker snart för den namplösa smärta, hvarmed han ser denna framtid af fasa och förtviflan öppoa sig för den olyckliga, utan att förmå bistå henne, och man känner att han med glädje ännu en gång skullo vilja offra sitt lif för att rädda henne från detta öde. Mot Martha, kopplerskan, vänder sig deremot hans vrede, mot kenxne blir han hätsk; här ser man skilnaden. Hvar, vi fråga, hvar ges här någon anledning att finna ett ursinnigt; raseri mot Margareta, hvari han önskar henne allt möjligt ondt? Gosthe var en alltför fin och sann psykolo gisk tecknare för att. här vilja tillställa en spektaxelscen; men så tänkte icke operans män. Här var ett ypperligt tillfälle till en knalleffekt, och en sådan fick i en modern opera för ingen del försämmas; deraf denna väsentliga förändring: Gmperativen): Meursl et. si Diew te pardonne, Sois maudite ici bat! Döl,och om Gud dig förlåter; ar, dock, på jorden. fördömdl). Der ha vi kö len — förbaonelsen.in optima forma, ehuru blott gällande för denna verlden.. Men vår ötversättare tyckte att det ändå icke var nog rasande; nu blef det en fördömelse utan regervation: Om ock Gud dig förlåter, Var förbannad af mig! Det låter något! Guds förlåtelse håller icke streck mot Valentins. bannstråle! ty orden ict bas äro förbigångna, Öch hvem är denne himlastormare? En enfaldig, rättrogen, halfdöd medeltidskatolik. Den ena stjernan öfvergår dem andrasi klarkettGoetho förbättras af hrr Barbier komp., dessa af hr Wallmark, och hr Arlborg illustrerar: situationen: genom att på det grundligaste ruska det arma barnet, som väl kunde tyckas vara nogssmt. omskakadt förut. Hr W. anför den stegrade rösthöjden m. m., men döt bevisar ingenting; en stegring af affektön eget i alla fall rum. Det vissa är att denna situation, sådan den nu förater sig, frambringar ett-inttyck af superlativ onaturlighet och kjertlösket; om don än såsom spektakelscenkan effektuera. X) De franska librottisterna ha begått en storartad pudel genom att mot Margareta rikta Valentins välgrundade vredesutbrott mot-Martha(enl. Goethe), och tonsättaren: komponerade bona fide. den, missriktadeo. fiippikan.. Detta kuriosum tycks ha tillkommit fördet: kära rimmets skull: Marguerite, Bois maudite ! Ty Marihe ville icke rimma på maudite, Att hr W. i sin öfversättning rättat denna blunder håde måhända. bort nämnas i recensionen, ehuru .någon närmare kritik aföfversättningen. ej. var.i fråga; det var i allt fail en god gerning, för hyilken man bör hålla honom räkning, Onekligen finnas för öfrigt ganska många lyckade partier i hr W:s öfversättning, äfvens ) Ieh ech wahrhaftig-schon die Zeit c. ) För att förekomma. eller reda ett missförstånd torde böra nämnas att vår anmärkning rörande öfversättningen af denna gcen blott var riktad mot den stora trumfen, ellör förbannelsen mot-Margareta, och ovilkorligen borde dennå strof ändras, åtminstonei-öfverensstimmelse med frans ska texten; framställaren får för öfrigt. mildra hyad som mildras kan,