Dagens Nyheter – 1 mars 1873, sida 1

gjorde höga hopp, slog händerna samman och skrattade, så att det klingade långt bort i skogen. Åt dansen, fågelsången, åt gräset och blommotna lög jag med ett barnabjertas fullaste fröjd. Men min moder sätt i lindbersån, och då dagen slöt sina klara ögon, flätade jag mina armar om hennes hals och somnade mot hennes bröst, i det hon sakta sjöng mig i örat: Ett lätt och eldigt sin är ef fiaturefis gåfva, vid frisk och förlig vind får styrman icke sofra. En sky drog öfver solen, mörka färger bröto sig nu mot ljuset. Jag såg i de svartgredelina och mörkgråa skiftningarne en kyrkogård, sida vid sida hvilade der min fader och moder, och björkarne grodde kring de älskades graf, flätande ett skugghvalf deröfver. Nu stötte man åter det skarpa jernet i den gröna tufvans barm och två grafvat öppnade sig: syskonringen var bruten, ty till barnbal i de blå gemaken med silfverkronorna i takens, voro två af mina syskon kallade. — Hur lifvets hägringar dock äro stundom mörka, stundom ljusa. I det högröda och azurblå skenet från det slipade glaset i min hand, såg jag nu mig sjelf vandra med en vän hand i hand genom den skönaste lustgård; en sorlande bäck rullade sitt silfver derigerom och hvarje blomma var just som guldbestrålad. Med djup stämma sjöng min vän: Dofta, dofta blomma min under höga lindar! Gjut din milda vällukt in uti vårers vindar.