Dagens Nyheter – 1 mars 1873, sida 1

ända ned till sängfötterna. Skorstenen har då alltid varit begagnad som entrå och sortie för den Ondes bekantskaper, snyftade jag. — CAtt bruka abhbst än naturliga och tilllåtliga medelX4, repeterade jag. — Obhoj! Olle! Ohoj! ljöd det nu. Olle, det var då inget diaboliskt namn . .. Ah! Det är sotarne! Inte annat! Nu kröp jag åter fram. Men jag lemnar ej sängon förrän Fredrika tändt eld i kakelugnen, beslöt jag, ty, har hon narrat mig. att bjuda småherrskap dit, så får hon också sjelf traktera dem der. Allt var åter tyst. Tankarne började komma och gå, än tänkte jag på djefvulsgrottan i Robert4, än på sotareyrket, på saxen, som jag hade om halsen, på det slipade vattenglaset bredvid mig, på — — — nu föll jag i dvala, derpå kom — sömnen — så drömmen — — — — — — —— LÄSER Jag drömde att jag höll i min hand ett prismaglas ur en gammal ljuskrona, likt det jag som barn brukade leka med. Nu föll det fulla solljuset derpå, och se hvilka gula, blå och eldröda gnistor det kastade kring sig. Hur jag vände det, såg jag plötsligt i de smaragdgröna strålarne mitt barndomshem; der åldriga skogen mot stormarne stod, en grönskande mur omkring tjällen. Min gråhårige fader kom gående öfver den mjuka gräsmattan, på hvilken mina syskon och jag dansade en yrande ringdans. Jag sprang, blossande röd af dansen, mot honom,