Dagens Nyheter – 28 februari 1873, sida 1

och mun mot mun, då skildes de endast för att falla på sina knän, och Joachim ropade med bruten stämma: Gunnar Haraldsson! Du, som fört min förlorade brud i mina armar, vill du sammanviga oss på nytt?4 Prestmannen närmade sig under djup tystnad, och förde liten Edmund vid handen. Fru Eva och gubben Granat följde lika smygande, som om man dämpat ljudet af sina steg inärheten af ett Herrang altare. Haraldsson talade: Ja, kärlekens och fridens Gud förene åter edra af sorgen och det sjelfförvållade lidandet pröfvade och luttrade bjertan! Orkanen, som tycktes störta i grus er sällhets tempel, har skonat dess grundval. Samlen nu spillrorna tillhopa och byggen på nytt, byggen starkare. byggen för motgången och stormarne, ty numera veten I att kärlekens farligaste fiende är en ständigt solklar himmel. Herren skänke er sin nåd och frid!4 Och efter denna korta inledning läste pastorn välsignelsens bön öfver de lyckliga makarne, medan hornmusiken i fjerran spelade den herrliga sången Douce harmoniet. Nej, du läser inte rättt, inföll lille Edmund sedan Haraldsson tystnat. Du säger Herren välsigne eder i stället för oss. Får jag läsa bönen, jag som kan den? Ja, läs välsignelsen, du mitt barn, svarade presten leende, du kärlekens bästa vittne! EREMITEN, AV JOHAN JOLIN. et