Dagens Nyheter – 26 februari 1873, sida 1

-— UVO -— gående blixt, som vittnade om den i hang själ redan mullrande åskan. CDu får säga mig hvad du vill, du är min gäst, min lärare, min vän, och jag känner i grunden ditt bjerta. Din själ är fegX, återtog prestmannen lugnt, då ditt öra icke vågar en dust med dina i mitt tycke lumpna föresatser. Så hör åtminstone gumman Schönbergs bref, hon, den ädla qvinnan, som uppfyller dina försummade pligter, hon, som ger ett hem, ett skydd åt din förskjutna maka och din öfvergifne lille son. Ånyo sjönk Joachim ned på bänken och stirrade drömmande framför sig. Gunnar Haraldsson läste: CArade, käre och beklagansvärde herr Joachim Minning! Med darrande hand, men alls icke bäfvande hjerta fattar jag pennan för att, manad af den Allsmäktiges upprop till min själ, söka uppmjuka ert hårda sinne, såsom en visserligen förorättad, men vida mera sträng och oförsonlig make. På åtta, under gärskilda tider skrifna bref till er, har er olyckliga hustru, till följd af er halstarrighet, icke mottagit ett enda ord till svar, och ändå vet hon genom bokhållaren Granat att alla brefven riktigt kommit er tillhanda. Det kan ej finnas någon annan förklaringsgrund än att ni förstört, utan att först läsa dessa kapitel ur en lidande qvinnas historia, ty hade ni blott läst ett enda af dessa bref, skulle ert