Dagens Nyheter – 24 februari 1873, sida 2

SS MV och fråmdrog derofter ur fickan ett litet paket. Sedan han hållit lockbetet i handen en stund, medan han drack ur kaffet, fortsatte han sålunda: Här har jag någonting dyrbart, som talar bättre, tydligare och omständligare än jag kan eller får göra det. Det är en qvick och rolig, men fullkomligt sanningsenlig så kallad nidvisa, som trycktes straxt efter äfventyret. Men hela upplagan inköptes af grosshandlar Joachim för — jag tror — femtusen riksdaler, och polisen förbjöd vidare omtryckning. Man brände högtidligen upp alltsammans, men en boktryckararbetare undansnillade detta enda exemplar. Jag hade godt om pengar då, och köpte visan för — ja, jag skäms att säga det — femtio rtTiksdaler. Men — dyra hennes nåd — jag har nu inte råd att längre behålla fyndet. I Stockholm skulle jag af någon huset Minnings ovän få kanske ända till hundra rår för visan, men jag föredrager att sälja den till en nära anförvandt, som inte ska missbruka densamma, och jag anser de der femtio riksdalerna på sätt och vis bara som ett förskott, eller hur, raraste hennes nåd? Gumman Apollonia riktigt lades på sträckbänken. Ehuru ganska förmögen var hon sparsam nästan till gnideri, och att ge ut en sådan summa för ett pasqvill, det vore ju verkliga syndpengar. Hon började derför dagtinga.