Dagens Nyheter – 22 februari 1873, sida 2

-—-—— SOU Minniog hvarje afton sökte tröst för dagens lidanden. Den unge, ännu för ett år sedan så öfverlyckliga millionären hade efter tillfrisknandet från sin svåra nerffeber förfallit i detta sjukliga grubbleri, som: nästan rörde vid gränsen till vansiune, och han lefde nu en sorts Robinsonslif ute på de aflägsna, obsbodda holmarne. Han hade afslutat hela sin affärsverksamhet, deponerat sin rikedom i säkra obligationer, och öfverlemnat hela förvaltningen af sin betydliga förmögenhet åt gubben Granat, som icke ville undandraga sig denna sista tjenst mot sin olycklige principal. Alla Joachims handlingar voro sä förnuftsrediga och klara, att läkarne omöjligen kunde anse honom gom fginnessveag. Hans tystlåtenhet hade endast blifvit ännu större än förut, och han skydde allt umgänge med menniskor. Ingen mer än hans gamle bokhållare och mamsell Österman hade reda på hans vistelseort, och dessa hade han förmått att ge honom ett heligt tysthetslöfte, och att icke besöka honom, förrän han på nägot sätt tillkallade dem. Han tillät dock att gubben Granat, på gifna tider och utan att störa sin fordne principal, försåg honom med det nödvändigaste, samt skriftligen underrättade honom om gången af de båda trotjenarnes förvaltning af det ansenliga allmosekapitalet. Men dessa kommunikatiocer voro också de enda han ville ha med, hela menskligheten,