Dagens Nyheter – 22 februari 1873, sida 2

-— 40f I affärsverlden trodde men att den vurmige köpmannen rest till utlandet, för att söka bot för sin sinnessjukdom, och bland de två, tre fiskare, med hvilka han genom gubben Granat uppgjort om fiskvattaet, och hvilka han rikligen honorerat för de honom medgifna frioch rättigheterna, gick och gällde han såsom en besyrnerlig och olycklig döfstum. Ofta, när svåra stormar och oväder rasade, kommo de boskedliga kustboerna för att bjuda främlingen sina skyddande stugor, men han vägrade med en åtbörd och ett värligt leende. Dessutom hade gubben Granat förklarat, att hans olycklige herre aldrig ville sofva under sotad ås4, och aldrig umgås med menniskor. Sedan Joachim slutat läsningen i bibeln, förtärde han sin enkla aftonmåltid och delade den frikostigt med gin trogna hund, samma Caro, som vaktat villan Fransonit. Som solen visserligen gått ner, men skymnicgen ännu icke inträdt, framtog eremiten sin skrifportfölj osh satte sig vid det lilla bordet, för att skrifva några rader i den dagbok han förde. Hvad hans penna tecknade vittnade visgerligen om hans grubblerier, men icke om någon sinnesrubbning, Låtom oss läsa i hans dagbok: j