Dagens Nyheter – 19 februari 1873, sida 2

Landtbruksakademien hade förliden måndag sammankomst. fSedan åtskilliga andra ärenden föredragits, företogs diskussion af de framställda frågorna. Den första af dessa gällde bränntorfven: och dess användning. Hir Falkman, von Möller (i en skriftligen inlemnad uppsats), Bohnstedt, Styffe, von Celsing, Bolinder, Odelberg samt ingeniör Cronqvist meddelade intressanta upplysningar härvid, och hvaraf framgick, att våra bränntorfmossar innehålla, om de på ändamålsenligt sätt tillgodogöras, en nationalrikedom af ofantligt, nästan oskattbart värde, och att fäderneslandets väl kräfver att hvarje sannt fosterländskt sinnad man gör allt hvad möjligt är, för att tillgodogöra denna rikedom. Den andra frågan rörde stängselskyldigheten enligt förordningen härom af den 21 december 1857. Det stadgande, som innehålles i 1 af denna förordning, eller att hvar och en, som hemdjureger, vare pligtig att medelst stängsel, vallning, eller på annat sätt, om dem hålla sådan vård, att de icke olofligen inkomma på annans egor, vore, genom i följande paragrafer upptagna undantag, så godt som upphäfdt. Häraf förorsakades de största olägenheter för landtbrakets utveckling och särdeles för skogskulturen, då sådder och planteringar af olofligen betande kreatur förstöras samt frö äfven å inegorna näppeligen kan vinnas, enär äfven de uppförda gärdesgårdarne icke skydda, då de lätt nedbrytas och göras ogagnbara för sitt ändamål. De flesta talare, som i ämnet yttrade sig, ansågo det derför vara önskligt att nu förenämda 1 af sagda förordning blefve en verklighet uti alla orter, der den utaaolägenhet kunde tillämpas, och hvarom landstingen. borde tå yttra sig samt bestämma, om ny lag med full egofrid för deras område — eller större eller mindre delar deraf — ansåges önsklig och sålunda kunde dekreteras, eller om de fortfarande ville förblifva vid det gamla. Hrr Björkman, Odelberg, Ljungberg, H. A. Hamilton, Wistrand, Brun, von Platen samt kammarherren Sköldebrand uttalade sig lifligt för den åsigten att förbemiälde utan inskränkningar måtte erhålla full tillämpning, och verklig egofrid sålunda kunna vinnas, hvaremot friherre Sprengtporten och hr F. Åkerman ansågo, att nu gällande stängsellag verkligen skulle kunna afskaffas, då deraf skulle uppstå ännu större olägenheter, än de som af nuvarande lag angifvas vara en följd. Efter diskussionens slut beslöt akademien, på framställniog af dess direktör, att hushållningssällskapen skulle få tillfälle att öfver denna fråga afgifna de yttranden, som af de olika orternas förhållanden kunde betingas, samt att härom en skrifvelse skulle till bushållniogssällskapen från akademien aflåtas. Slutligen företogs till öfverläggning frågan om åtgärder för transporter af slagtboskap som exporteras till utlandet, och hvarom akademien, sedan grefve H. A. Hamilton och friherre C. A. Hermelin yttrat sig, beslöt att hänskjuta verkställighetsåtgärderna till Vestra Sveriges Hushållningssällekaps Föreningsutskott, som till väsendtlig del främjat exporten af slagtboskap från Göteborg till England. Genom utrikesdepartemeatet hade akademien fått mottaga från härvarande nordamerikanska minister en samling frön at sällsynta träd och växter, till större delen samlade i trakten af Klippiga bergen i Nordamerika Akademien öfverlemnade åt sin förvaltningskomitå att disponera denna gåfva dels till Experimentalfältet, dels till Svenska trädgårdsföreningen. Akademiens sekreterare, professor Arrhenius, beviljades tjenstledighet till instundande höst för vårdandet af sin helsa; och förordnades ledamoten af akademiens landtbruksafdelning, sekreteraren i Stockholms bushållningssäliskap, friherre ÅA. Hermelin, att under tiden bestrida sekreterarebefattningen hos akademien. (P.-T.) Åssmm—— nr ——L in I RHehlovtad hamdlinse P2 Afounng3