Dagens Nyheter – 19 februari 1873, sida 2

-——— musikaliska talang som tjusningsmedel, hade hon, den rena, ädla, oförvitliga unga makan fallit ett offer. Dock ännu hade inte — tack vare himleng och gubben Granats mellankomst — hennes ära blifvit objelpligt fläckad, och hon hade nyss för den vördnadsvärde trotjenaren, som på sin visserligen dåliga, men begripliga italienska berättat för henne sina misstankar och sin upptäckt från gräsmattan bakom bersån — med händerna skylande sitt ansigte bigtat, att den kyss han bevittnat varit hennes första och .enda ömhetsbevis. CHvajföj ka ni tala italjentaX, jollrade den lille, när han otåligt lyssnade på det för honom obegripliga språket. YEdmon tyttej inte om italjenta. : Och Edmunds mamma ska heller aldrig mera tycka om det stygga språket4, utropade Eleonora och tryckte den lille krampaktigt till sitt hjerta. Men nu hade gossen somnat, och man kunde åter tala svenska under de pauser, som de täta åskknallarne ooh det häftiga slagregnet lemnade de samtalande. CHvart ska jag arma eländiga taga vägen med mitt lilla barn? Shyiskade Eleonora, alltjomt i samma ställning, som så uttrycksfullt målade den hopplösaste förtviflan. Till ert hem, till er snart återvändande make, svarade gubben Staffan. . Han skall förakta, förskjuta och förbanna mig!