Dagens Nyheter – 19 februari 1873, sida 1

Sva Och se så det lyser i min mans båda rum!4 hviskade Eleonora med aningsfull oro. När fiskarbåten landat vid trappan, hördes från en sidoport till byggnivgen betjenten Johnssons röst, som utdelade någon befallning åt gårdsdrängen, hvilken satt till häst, färdig att ge sig af som kurir. CSäg ångbåtskaptenen att grosshandlarn ska ta allt på sitt ansvar hos rederiet, och att han betalar tiodubbla kostnaden för resan! Ångbåten ska lägga till här vid bryggan! Hvad står på i Herrans namn?4 sporde gubben Granat från stranden;i det han hjelpte Eleonora i land, medan fiskrarne försigtigt lyftade det sofvande barnet ur båten. Herr Granat! — Nådig frun och den lille! utropade Johnsson, medan han, med handen afvärjande det starka månskenet från ögonen, spejade ned mot båtbryggan. Herran vare tack och lof! — Pelle! Pelle! Hollah! Vänta lite! ropade han till ryttaren. CHvarför lyger det så i rummen ?4 frågade bokhållaren, när han stödjande den darrande Eleonora, vinkade åt en af fiskrarne att lemna den slumrande gossen åt betjenten. Grosshaddlarn är ju hemkommen, vet ja, med ångbåt till staden, och sen gick han till fots under ovädret ända hit ut. I glädjen tände jag genast ljusen i alla kronorna, men Gud fader vete hvad allt detta betyder. Lik en martyr som vandrar till bålet gick Eleonora tyst och stilla uppför trappan genom