Dagens Nyheter – 13 februari 1873, sida 2

Kungl operan. Profeten har i dessa dagar gifvits några gånger med mycken framgång. Föreställningen varar nära fyra timmar och mellanakterna äro långa nog; åhörarne se medtagna ut, och under mellanakterna ser man endast enkor och faderlösa, bilder af stilla försakelse ; men ingc1 tänker på att i förtid gå sina färde, mcd ridåns uppgång elektriseras alla på nytt af den dramatiska hänförelsen, af stegringarnes verkningar, af de präktiga klangeffekterna, hvarpå Meyerbeer aldrig missräknar sig. De moderna fosforisterna blicka med föraktlig medömkan på Profeten, men den gamle maestron lät ej förvilla sig, och hans publik icke heller. Det är en mörk epok, uppfylld af fasor, som mästaren målar, och hans tefla visar nästan blott dystra momenter. Men bland desså kolossala skuggor märkas tvenne ljuspunkter af annan art, ett par tondikter af det ljufvaste doft, den finaste poesi: vi mena den första kören med sitt originella mellanspel, samt den lilla älskliga terzetten i sista akten; båda styckena tillhöra pastoralgenren; beaktas för öfrigt föga. Operans besättning är densamma som i förliden sommar, då vi omnämde densamma, Vederdöparkungen är en af hv ÅArnoldsons bästa roler, och i vissa momenter (t. ex. exorcism-scenen) syates han oss . o. m. mora lyckad än förut. I andra akten skulle dock några ställen i dialogen (t. ex. Spar ni ext skämt o. s v.) kunna sögas mindre emfatiskt och i lättare samtalston; de starka nyanserna göra sedan en ökad effekt. Fröken Saxenberg, hvars fästande vid scenen utan tvifvel är en vinst, utmärkte sig synnerligast i tiggararian och i kyrkscenen, som gör så betydande fordringar. I de båda första akterna klingade sången något mattare. Båda artisterna rönte lifligt bifall, — Fru Michaeli är nu som förr en ypperlig Bertha, och äfven Oberthel har i hr Arlberg en utmärkt representant; endast något svag vid vissa tillfällen. W. B. asgo LAR. SAR ATS DV. NRA SER ÅN SLL TE RAR en i bn