Dagens Nyheter – 13 februari 1873, sida 2

Det är ett vattenhjul, som drifs af en naturkraft, men olycklig den, som fattar i ekrarne när damluckan är öppnad. Men, värdaste lärare, du invänder kanske att berättelsen pu bör vara slut, då vår hjelte redan är lyckligt gift, och då hans broder Emanuel lefver ett nöjenas lif med sin Clara under Frankrikes varma sol. Dock, hvarför antaga bröllopsdagen som gslutsteren i lyckans pyramid, då just med denna de ljufva förhoppningarnes kröningsdag så ofta appellen blåses till lifvets bittraste strider? Den lycka, den rikedom och lyx, för hvilken Clara Fransoni så ofta svärmat, blef efter en kort tids verklighet ånyo endast en drömbild. Emanuel kastade sig in i svindlande spekulationer, försummade sin unga hustru och tillbringade en stor del af sitt lif på klubbarne, Efter ett par år var han ruinerad, men för stolt att derom underrätta sin ädle bror, sökte han i sin förtviflan spellyckans gunst, förlorade och — sköt sig för pannan. Den arma Clara, som med ångest förebrådde Big sin egen åtrå efter förströelser och sin bristande kraft att hejda sin lättsinnige make, log en kort tid efter sin man, i det hon gaf ett lif för några dagar blott åt sitt andra barn. Det första hade redan på resan till Marseille blifvit jordadt på den vackra kyrkogården Pere la chaiset i Paris. Patrik Minnings hejdade förbannelse på