Dagens Nyheter – 12 februari 1873, sida 2

lätta och get0fiskinliga öfver fröken Lejlab framtidshimmel. Men fröken Lejla sjelf var alldeies förkrossad, och det fordrades länge de stolta föräldrarnes samverkan och deras frikostighet på nedsättande historier om Emanuel, innan den unga flickan kunde trösta sig. Medyetandet af brottet mot hentve och mot gubben Patriks stolta och ljufva förhoppningar tyngde som bly på Emanucls hjerta. Medvetandet om brytningen mellan far och son och om de medel, hon användt för att framkalla denna förlofning, tyngde ännu värre på Claras själ. Don lyckliga fästmön, som hunnit målet för sina förmätnaste drömmar, fuktade sitt örngott med bittra tårar på samma bädd, som så nyligen varit hennes i fru Schönbergs hem. Men då — ack, då var hon en ung, oerfaren och oskuldsfull flicka; nu, ack, nu var hon en ung qvinna, som pröfvat verlden och dess lidelser, och som kände huru strålarne af den helgongloria, i hvilken hon ett ögonblick uppträdt inför Emanuels gäster, brände hennes hjessa. Sömnens gud hade iogen vallmo för henne, som med dödande ångest öfverräknade det pris, till hvilket älskarinnan köpt sig rättigheten att heta fästmö. Blott några alnar från hennes eget läger såg hon en bild af den skönaste och skäraste jungfrulighet. Fulmånen öfvergöt med sitt magiska skimmer den slumrande systerns rena