Dagens Nyheter – 12 februari 1873, sida 2

Bin ledsamma likhet med något af pappa Patriks ungdomsidealer ätt tacka för den förolämpning i stället för hyllning hon mottagit i Emanuel8 hus, syntes engeln med smultronet ånyo fullkomligt tillfredsställd, och tackade i ordalaz, som förrådde mera verldsän värdshusvana, deu charmante värden i huset för den upprättelse hon erhållit. Dock, huru än den lycklige fästmannen försökte lyfta glädjen upp i taket, så sväfvade öfver gästerna, hvilka också genart åtskildes, ett dystert moln, ur hvilket minnets bleka ljungeldar då och då urladdade sig. Emanuel kunde omöjligen förgäta de scener af sårad stolthet och förtviflande kärlek han föregående dagen genomlefvat på Lindboholm, och då grefve Erland Ebenhjelm, med diplomatens hela finhet och sjelfbeherrskning läggande band på sin vrede, förklarade den unge köpmannen såsom ett mönster af förekommandeX artighet. Den grefliga familjen hade nämligen länge rufvat på den smärtsamma tanken af en brytning, på grund af de mindre tillfredsställande ryktena, om fästmannens moralitet, och man hade endast af aktning för firmans hufvudman uppskjutit så länge som möjligt med det pinsamma steget. Nu var man befriad från allt ansverX, yttrade grefven småleende, och utan att rodna för sin egen dikt, och hoppades att skuggorna från detta obehagliga minne skulle glida mycket