Dagens Nyheter – 11 februari 1873, sida 3

och anropande sina medkristne om förbön, slut ligen annammar aflösning af prosten såsom Kristi tjenere, så kan detta handlingssätt icke anses för en rent verldslig handling, om ock en vorldslig domare dömt dertill. Så anhöllos ju hittills på enahanda sätt medlemmarne till svenska kyrkan till skriftermålet, till h. h. natt vard, till barndop m. m. Skulle allt detta få snses för rent verldsliga handlingar. För märkvärdighetens skull må här äfven följa ett utdrag ur svenska kyrkans just af 1855 års riksdag antarna handbok, rörande den då töreskrifna enskilda skrift (kap. 10). Här läses: Sedan der, som skall skriftas, knäfallit på en bönepall, säger presten: Älskelige kristne! eder är veterligt, att denna föreställda personen hafver emot de förmaningar, som oss alla uti Guds ord gifvas, fallit i synd emot N. N. budet, samt dermed förtörnat Gud och i hans törsamling förargelse åstadkommit, så att han (hon) från församlingens förmåner varit utesluten. Nu hafver han (hon) förklarat sig villig att i denna kristliga församling sitt brott bekänna och afbedja, Derföro låtom oss, som här tillstädes äro, för honom (henne) fälla trogen förbön och i kristelig kärlek vara vittnen till den ånger, han (bon) här förklarar, den afbön han (bon) här aflägger och det tillträde till församlingens förmåner som honom (henne) här meddelas, Med bästa vilja kan jag icke se här något rent verldsligt straff, såsom t. ex. fängelsestraffst, utani beständigt finner jag här just onahanda känslor och tänkesätt, som hos medlemmarne af katolska kyrkan i fråga om aflats vinnande — nämligen ånger öfver att ha förtörnat Gud, förbön för den felande, tillträde till kyrkans förmåner. Jag till och med finner, när jag för mig till minnes ett fall, som tid ningarne omtalade nästlidne vår, hvarefter en ung man uti mellersta Sverige hade förberedt sig till bh. h. nattvard, men kort före dess annammände blef ombedd af ortens pastor att dessförinnan undergå enskild skrife i öfverensstämmelse med svensk lag — att jag med samma rätt, som våra jurymän uti de anförda motiveorna här får säga: att hvad således den uppriktigaste ånger, den mest djupgående botfärdighet och syndabekännelso icke mäkta åstadkomma, i och genom enskild skrift blifver förvärfvadt åt syndaren, hvilken derför, icke utan att 4förskaffa sig sådan, kan känna sig fullständigt befriad från syndens straff. Men buru som helst våra jurymän intyga enhälligt, att enligt katolska kyrkans lära menas med aflat icke någon syndaförlåtelse, än mindre syndaförlåtelse för penningar utan endast de tim liga syndastraffens förmildring eller eftorgift. Stockholm den 6 februari 1873. A. Bernhard.