Dagens Nyheter – 11 februari 1873, sida 1

posterna försvarades med utmärkt mod af hoffolket, studenterna och en trupp gesäller å ena sidan samt af holländska båtsmän å den andra; och voro dessa senare till så mycket mer nytta som de förstodo att handtera icka blott musköten, utan äfven kanonerna. Men midt under denna härjande eld trängde dock svenskarne framåt, banade sig väg öfver isvaken, öfver grafven, uppryckte pålverket, reste stormstegarne och började klättra upp för vallen. Redan stod den första svensken på dess öfversta kant, men i samma ögonblick blef han ock af general Cla3 Ahlefeld genomborrad ochftillbakastörtad i grafven. I detsamma och i hans ställe uppsprungo dock två svenska officerare och en soldat; men äfven dessa blefvo genast tillbakakastade, ty danskarne strömmade till den hotade punkten; och nu kom öfver de stormande en störtskur, icke blott af muskötkulor, utan af nedkastade stockar, stenar och sjudhett vatten, hvarjemte de togos i sidan af elden från de närmaste bastionema. Mot denna öfverlägsenhet både i antal och ställning kunde stormfolket iagenting åstadkomma. Utsatta för fiendens eld, men utan att kunna skada honom tillbaka, försvarade dock svenskarne med lejonmod sin i grafven intagna plats, tills den i ordets sannskyidiga bemirkelse blifvit en graf för flera hundra bland dem, deribland också många at det högre befälet. Längst bland alla bibehöll Fersiska regementet sin plats; men slutligen och förtviflande om segern började också det draga sig tillbaka, och med jenna olyckstidning måste den utskickade Erik Dahlberg återvända till konungen. Då befalldes Erik Stenbock att med småländingarne skynda till bjelp. Men redan vid första anloppet fick Stenbock en kula genom bröstet, och hans öfverstelöjtnant föll likaså, hvarefter truppen utan ledning råkade i villervalla. Då framskickade konunzen Pehr och Carl Sparre med södermanländingarne och ett annat småländskt regemente; men det var att skicka dem, icke segern, utan döden till möte, ty mot sådana och så försvarade vallar var döden den enda bjelteära som kunde vinnas. Och denna ära vanns åter igen af några hundrade svenskar: den, men ingenting mer. Konungen, sörjande öfver sina tappras fall och inseende företagets omöjlighet, lät ändtligen blåsa till återtåg. På samma tid hade Clas Tott stormat Christianshavn och de andra smärre trupperna kring. svärmat staden, men ingendera kunnat något uträtta mot den allestädes uppmärksamma och tappra besittningen. Sedan stormen mot Kallebo blifvit afslagen, och längre fram på morgonen, förde Gustaf Banår sina trupper mot Österport. Här hade holländarne sin egentliga plats. Desse aflossade i början icke ett enda skott; men sedan svenskarne kommit på nära håll, mottogo de dem med så mördande salfvor, att stora hopar soldater bortsopades: general Wawassor föll, och Rutger Ascheberg måste svårt sårad bäras ur striden. Svenskarhe framträngde dock till grafven; men då befanns att der varande isvak blifvit upphuggen till vida större bredd än de tillagade lyftbroarnas längd, så att det för svenskarne var en fullkomlig omöjlighet att komma ieröfver. Efter en kort, men häftig kamp mäste de också här med mycken förlust afstå trån försöket. Så på alla punkter tillbakaslagen, tågade Carl Gustaf i det gryende dagsljuset med sina återstående svenskar tillbaka till jordkojorna i lägret. Men ur Köpenhamn strömmade vid samma tid danskarne under jubelrop och plundring ut öfver nattens slagfält. Kring vallarna aflossades kanonerna i dånande segersalfvor, och inne i staden afsjöngs ett högtidligt te Deum. Till stridens minne blef en skådepenning slagen, hvars prägel visade huru svenskens hand utsträcktes efter Danmarks krona, men blef i detsamma af en dansk sabel athuggen. Öfver hela företaget utkom en beskrifning med titel: Dansk hetvägg, kokad åt svenskarne. Ett kopparstick öfver stormningen visade på vignetten huru götalejonet höll på att öfver murarne stiga in i en stad, men huru tvenne andra lejon, det norska med St Olofs yxa och det holländska med sina pilar, drefvo det tillbaka. I Köpenhamn höll man s8edermera årligen en jubelfest till minne af denna strid. Den firades oafbrutet ända till 1766, då den afskaffades vid konung Gustaf III:s förmälning med Sofia Magdalena af Danmark. . De stridandes förlust var mycket olika. Dan skarne upppgifva sin till omkring 20 personer, tro