Dagens Nyheter – 10 februari 1873, sida 2

ler er alldeles orimligt, tron I då, mine herrar, att jag derigenom skulle blifva betydligare. än jag ir, eller att det skulle falla någon in att kalla den ministören den Sparreska? Nej, visst icke! En parlamentarisk premierminister skulle, utan allt annat ondt, dessutom åstadkomma den olyckan att väcka till lif och gifva ny näring åt partistriderna. Detta klargjorde talaren genom en ny liknelse. Premierministern är naturligtvis partichef och en sådan har, liksom ormen, sin egentliga styrka i svansen, det är här partiet. När ormen vill hugga till höjer han sig på sin svans, men blir svansen afhuggen eller krossad, så krälar han liksom de andra djuren. — I gin fasa för premierministern glömde talaren helt och hållet hvarje skymt af fruktan för sin gamla buse: våra näringars lägervall, och!detta torde få gälla som ett afgörande bevis för, att hans nerver blifvit mer än vanligt angripna. Han frågade nämligen hvarför vi egentligen bråka? Är icke allting väl bestäldt? Har man hört talas om att det råder någon oenighet inom konseljen? Om man undantager det lilla stillastånedet efter representationsförändringen, har någon skäl att klaga öfver att vårt land icke utvecklat sig i stor skala under de senaste fyrtio åren? fBSedan talaren lemnat en lång förteckning öfver alla de storverk, som under denna tid kommit till ståad i olika riktningar inom vårt land, och sedan han fäst uppmärksamheten derpå, att om en sådan der hög pjes uppsättes på en piedestal, så måste han äfven ha ett sig värdigt underhåll, minst lika mycket som norska statsministern i Stockholm och sålunda bli mycket dyr, slutade han med att yrka afslag. Bifallets talan fördes af hrr Carlen, Carl Ifvarsson, Gripenstedt, Key, Lyttkens Gumeelius, Nils Larsson och Uhr. Det var egentligen den förstnämde som i denna fråga såg någonting stort och beteck nade dess följder såsom ödesdigra. En af de främsta fördelarne af reformens genomförande vore den, att det blefve mer sammanhållning inom regeringen och blott en enda medlem, som komme att vara den egentlige bäraren af de följda regeringsprinciperna. Den invänd ning, som blifvit gjord mot förslaget, att detsamma skulle innebära en minskning af konungamakten, förtjenade intet afseende, Tvärtom skulle konungens makt stärkas derigenom, att han egde rättighet att till främste ledamot i konseljen taga hvilken han sjelf dertill funne lämplig. Hrr Carl Ifvarsson och Gripenstedt, hvilka för sin del hvarken ansågo några större fördelar eller några betydligare vådor kunna uppstå genom den föreslagna reformen, trodde ej heller, att densamma skulle kunna medföra någon inskränkning ikonungamakten. En fördel af en premierminister vore dock, att derigenom blefve inom statsrådet större enighet, ej så mycket i politiskt hänseende, som fastmer i fråga om göromålens handläggning, så att det komme att finnas någon inom statsrådet som ordnade och ledde det hela. Gent emot regenten, anmärkte friherre G., kunde ock en sådan sammanhållande kraft inom statsrådet någon gång vara behöflig och göra sig gällande, exempelvis då det gällde att förhindra genomförandet af för landet mer eller mindre olycksbringande planer. Liksom br Kolmodin skulle hr Gripenstedt emellertid med mycket lugn se om beslutet blefve motsatsen af det, för hvilket han röstade — så liten vigt fästa de dervid. Såsom ett litet tillägg till premierministrarnes historia ville hr Key erinra grefve Sparre derom, att Sverige haft en sådan som hette Axel Oxenstjerna och att Italien haft en som hette Cavour, båda sina länders välgörare, Det omdöme hr Key slutligen uttalade, att grefve Sparres motstånd just var at den art, att det verkade mer till fördel för saken än till skada, visade ?sig, såsom förut är nämdt, riktigt, då kammaren med stor majoritet biföll den föreslagna ändringen. Första kammarens beslut förorsakado emellertid frågans fall för denna gång. Decharge åt justitieombudsmannen. Vid föredragning i första kammaren af lag utskottets utlåtande angående tillstyrkt dcharge åt justitieombudsmannen för hans embetsförvaltning uppstod någon diskussion. Hr Wallenberg hade nämligen i justitieombudsmannens berättelse funnit en bekräftelse på sitt under ett föregående plenum fällda yttrande om högsta domstolen, i det justitieombudsmannen framhållit det bekymmer öfver domsväsendets vacklande, som är rådande inom alla samhällsklasser. Hr von Koch ansåg att justitieombudsmannon ej valt det bästa sätt att med afseende på det anmärkta förhållandet uttrycka sig. Hr von Gegerfelt protesterade mot att lagutskottet, derföre att det tillstyrkt decharge