Dagens Nyheter – 10 februari 1873, sida 2

sentationen, utan från regeringen sjelf; endast regeringen kan samtidigt för norska storthinget framlägga det nödvändiga förslaget till för. ändriog i riksakten. Om nu den föreslagna ändringen i regeringens sammansättning antages, föreligga två alternativer: antingen stadfästes riksdagens beslut icke af k. m:t eller ock stadfästes det. I förra afseendet är det fallet, i senare möter den omständigheten, att — ifall man får döma af hr justitiestatsministerns yttrande när frågan förberedande behandlades i denna kammare i fjor — åt minstone den huvarande regeringen skulle med ovilja fiona sig i den nya lagen, och en lag, hvilken i sin första tillämpning utsättes för missnöje och oblida känslor, får ej någon stark grund. Tal:n ansåg, att man i mer än ett afseende skulle genom antagandet af förslaget ifråga komma ur askan och i elden, men som tal:n fann askan tillräckligt het, yrkade han afslag. Hr Nordström yrkade äfven afslag på det formlösa och på alla garantier blottade förslaget. Likaledes grefve J. O. Mörne:, hvilken visserligen ansåg den föreslagna reformen beaktansvärd och tog för gifvet att den en gång skulle genomföras, men ville motsätta sig detta genomförande nu, i vår jäsande tid. Grefve C. G. Mörner uppträdde ock mot förslaget. Vid anställd votering föll i denna kammare frågan med 55 röster mot 52. Andra kammaren sysselsatte sig ock hufvudsakligen med denna fråga under sammanträdet, der den lifliga diskussionen dock fick en annan utgång än i medkammaren, i det att denna kammare med 118 röster mot 61 antog den töreslagna ändringen. Åtskilliga talare, såväl bland reformens vänner som bland dess motståndare, tilldelade denna fråga dimensioner, hvilka säkerligen icke hade några rötter hvarken i någon motionärens underförstådda mening eller i sjelfva förslaget, som ter sig i särdeles anspråkslös drägt. Motståndarnes hufvudskäl var, att reformen skulle påskynda det parlamentariska styrelsesättets införandg i landet, något som väl en gång i tidernas fullbordan skall komma att ske, medgåfvo de, men -:hvilken tid ännu är oss alldeles förborgad. Hr Dickson, som började debatten, vågade sig ut på spådomarnes slippriga mark och framställde till kammarens begrundande den förmodan, att motionen kommit minst tio år för tidigt till verlden:; men huru elastisk denna tidsbestämmelse än var, syntes de öfriga talarne på denna sida dock anse det parlamentariska styrelsesättets tillkommelse i Sverige böra ligga vida längre bort i den dunkla framtiden. Detframgick af det energiska motståndet, att man ansåg motionären, f. d. statsrådet v. Ehrenheim, hafva i denna motion gifvit ett godt handtag åt den öfverallt lurande radikalismen, en misstanke, den vi föreställa oss ha väckt icke ringa förvåning och öfverraskning hos motionären sjelf. Utom hr Dickson, talalade äfven hrr af: Schmidt, P. Staaff, E. Sparre, Kolmodin, Abr. Rundbäck och Treffenberg, Bland dessa tog hr Sparre utan all fråga priset. Han hade ett af stna stora ögonblick och vederfors lyckan att kunna hålla kammarens uppmärksamhet spänd i en timmes tid. Man fick för hundrade gången veta att han i trettio års tid deltagit i lagstiftningsarbetet, och han upplyste, hvad ej många visste förut, att han under dessa år oaflåtligt arbetat på det parlamentariska styrelsesättets införande. Men detta måste växa upp ur nationens egen kraft eller naturligt utveckla sig ur törhållandena, icke inskuffas dit utan vidare förberedelser. Ett outsläckligt hat tycktes dock talaren hysa mot allt hvad konseljpresidenter heter. Han antog att motionären fått iden om parlamentarismen och konseljpresidenter från Frankrike, i följd hvaraf han lät kammaren veta hvad de franska konseljpresidens terna egentligen varit för karlar. Alla olyckor, som drabbat detta land, alltifrån den stora revolutionens början, ha berott på dess konseljpresidenter. Detsamma har varit förhållandet med Danmark. Sverige har haft sin Arvid Horn, hvilken var så god som någon annan, hvilket omdöme i: följd af sammanställningen betecknade allt annat än beröm. Talaren ville ej gifva konungen rätt att kreera sin premierminister; endast snille och öfverlägsenhet böra i detta fall vara bestimmande,. Hr Sparre förtydligade denna sats med en erinran derom, att vi haft tre finansministrar, som gifvit sina namn åt den minister de tillhört; för att tala ännu tydligare drog han till med ett exempel: Jag är nu en mycket obetydlig person, bekände han. tOm nu konungen skulle falla på det orådet Pe Åd mun mf TT ARR UT