Dagens Nyheter – 5 februari 1873, sida 2

ene operan. Don Pasquale är ett bland de vackraste exemplar af den moderna buffen. Alla de starka motiver som sätta en dramatisk handling i rörelse, presentera sig här i den gladaste skrud: kärleken är blott ett luftigt fantasispol, smärtan hinner aldrig riktigt kommas till verlden, och sjelva vreder är det oemotståndligaste af allt komiskt, ry AL säs glemontor är AO qvicka intrigen skar med rasket v nand spunnen. dök komposioron tppfångar i flykten hvarje löje, hvarie udd, och förvandlar Veit till sång. BSådana företealtot uppspira blott uti Europas sköna ustgård; redan den moderna franska operetten är icke så lätt, men mera sinlig (vi tala ej om den grofkorniga Offenbachska bouffon), och den genvina tonen hos buffan träffas. nästan blott af itålionska artister. — FEngemblerna äro för öfrigt de mest framstående partierna i denna opera; den eljest så fina instrumentationen står i en besynnerlig motsägelse till kompositörens benägenhet för att trumma i tid och otid; det vissa är att donna benägenhet icke alltid faller sig beqväm för sångarne, och det vissaste, att tonsättaren högligen skulle protestera mot den alltför bokstafliga tolkningen af den ominösa bokstafven f vid vissa tillfällen; dess betydelse är relativ och inj galunda densamma i en symfoni som i ett sångaccompagnement. Äfven stränginstrus menternas handhafvande kunde stundom gifva anledning till en dylik reflexion, Detta leder oss till en blick på exekutionen i allmänhet, hvarom rätt mycket godt låter säga sig, nämligen jemväl relativt. Norina, en af dessa italienska och franska scenens älsklingstyper, lika ferma med tungan som med handen, och hvarje minut visande olika färg. Norina sjunges af fru Willman, och det är en skyldighet att erkänna det flitiga studium sångerskan nedlagt på dotta parti, eom äfven erfordrar så mycket spel. Dessa vexlande nyanger af enfald, list, ömhet, ilska markerat fru W. med mycken takt, ofta rätt pikant, såsom man af den öfvade skådespelarinnan kunde vänta; hållningen fin och elegant. Tonen är dock ej så alldeles den rätta: den sprittande rabbian, den elektriska fjedern tyckas ej tillhöra fru W:s individualitet och enträffas öfver hufvud sällan på denne sidan alporna. Passageverket utföres energiskt och förfelar ej sin effekt; mindre väl är det deremot bestäldt med drillen, som isynnerhet uti arian (2:dra akten) antager former af alltför betänklig art, och icke vore det ur vägen att till nästa gång bringa detta i lag. Hr Janzon visar äfven som Don Pasquale sin talang iden komiska gonren ganska fördelaktigt: han är rolig, pikent, mimiken lifiig och stämman klingar godt — han är, med ett ord, allt hvsd man vill, men dock icke en genuin buffo. Denna egendomliga groteska humor, som dock icke utesluter den eleganta tonen, är desto vantkligare att träffa, som hr J:s figur ej riktigt egnar sig för rolen, hvarför ock vissa komiska situationer, hvarmed Lablache och Galli gjorde effekt, måste uteblifva. Hr Arlberg ät on utmärkt Malatesta: lugn och listig, med en liten släng af ironisk humor, Hans spel visar samma naturliga ledighet som hans sång; hvari den ypperliga parlando-recitatironen särskidt bör nämnas, Ernesto är en bland hr Dahlgrens lyckligare roler. De sentimentala älskarne anstå icke hr D,, och det är syndigt att plåga honom dermed; Ernesto deremot är en hurtig gosse, och hr D. är så med, hvarför han ock tar sig rätt fördelaktigt ut, helst då rösten äfven klingar friskt nog. Blott hr D. en gång ville låta beveka gig till att binda tonerna i sitt cantabile! W. B.