Dagens Nyheter – 4 februari 1873, sida 1

Kröningstankar i Norge. Norska Dagbladet fick härom dagen dels bref och dels ett telegram, i hvilka en Throndhjemsbo, B., begärde att genast få veta hvad utsigter det kunde vara till en kröning i Throndbjem. B:s familj och alla andra i staden ville naturligtvis i tid bestyra om sitt hus för ståten. En hr A. svarade i Dagbladet med följande lustiga skrifvelse: Ja, du har nu fått mycket att bestyra, kan jag förstå, och jag afundas icke din älskvärda fru de luftslott, hvilka du, enligt ditt bref, med hennes benägna biträde uppbygger på grundvalen af kröningspropositionsframläggandets framgångsmöjlighetsutsigter. (Telegramspråk!) Men jag vill ej förspilla tiden med onödiga inledningar; jag förstår att du brinner af begär att få höra någonting bestämdt om saken, Tillåt mig då först att beriktiga de felaktiga föreställningar, jag finner att du hyser i afseende på huru en kungakröning i Norge sättes i scen. Du ber mig ögonblickligen telegrafera när den kungl. propositionen aflomnas; men någon proposition kommer icke härvidlag i fråga. Nej, man går helt fint och diplomatiskt till väga. En vacker dag, när man vill gå upp på storthingsläktas ren, finner man dörrarne stängda. Något. märkligt är i görningen derinne. Efter en stunds förlopp blir man insläppt och får höra talmannen uppläsa ett förslag, innehållande att storthinget, som förnummit att N. N. be stigit den norska tronen — det är blott collegium academicum som gifver honom en så luftig sittplats som de förenade rikenas tron — tillåter sig i underdånighet fråga, om N. N. icke allernådigst skulle vara sinnad att låta sig krönas, något som storthinget skulle vara mycket intresseradt att få veta för att derefter taga sina mått och steg. Ingön dobatt eger rum; man voterar blott och förslaget godkännes — eller förkastas. Inträffar det senare gå är historien dermed slut. I förra fallet åter förekomma en del så kallade moddelanden under hand. Regeringen kommer med en beräkning öfver hvad herrligheten skall kosta i kontanta penningar; storthinget beviljar och utser en kröningsdeputation; hofchefen, öfverceremonimästaren och eeremonimästaren sätta sig i rörelse, ett program utarbetas, de nyfiknes tallösa skaror börja sammanströmma, musiken spelar upp, klockorna ringa, solen skiner, man blåser i trumpeter, biskopen messar, kungen egmörjes och får kronan på sitt hufvud och sätter sig med spira och äpple, det ropas hurra!, det ätes och drickes och dansas tre långa helgdagar i ända — och så året derpå, ja, då först kommer den kungliga propositionen! Men låtom oss ej vidare tala derom ; må det vara nog att veta att propositioner representerar dagen efter, denna oanzepväma dag då bondångera kommer! Nu för tiden är det blott pengar, mera pengar och ännu mera pengar som behöfvas för en norsk kungakröniog. Har man tillräckligt med mynt, kan man gerna åter upprepa högtidligheten hvart femte år, om man så vill och anser det nödigt. I förra tider behandlades icke saken på samma sätt. Carl