Dagens Nyheter – 3 februari 1873, sida 1

-— 140 so bokhållar Granat betett sig mot min köttsliga kusin, fru enkepostmästarinnan och riddarinnan Apollonia Korall född Gyllenpiil hemma i hennes eget hus, och då hon var värdinna icke blott för tre af stadens älskoch aktningsvärdaste damer, utan ock för herr Granat i egen person? Betett mig? brummade gubben. Är det nu passande för en afundsvärd kavaljer i en sådan damqvartstt att slå näfven i bordet med en presentsnusdosa i handen, och kalla dessa damer för — ja, jag kan inte upprepa de ohyggliga orden. Sqvallerhabbor och käringbyke!4 sufflerade f. d. sergeanten lugnt. Tant Polla gjorde ett flyktigt försök att dåna, men hejdade sig, för att afvakta slutet af ransakningen. Är detta passande? sporde Patrik Minning under en fruktansvärd ansträngning att rynka sina ögonbryn och få en bastimbre åt fin milda stämma. Nej, jag var för mild, brummade Staffan Granat, Mildhet passar inte för sanningens språk. Tant Polla gjorde nya dåningsförsök, Emanuel vände sig bort, för att qväfva sitt skratt, och Patrik Miänning tuggade sönder sitt i ett besynnerligt läte, som skulle föreställa högsta graden af vrede: CGrana-a-a-a-a-at !C dundrade och skrattade principalen.