Dagens Nyheter – 1 februari 1873, sida 1

ten, att de flesta utaf dessa profetior öro så dunkla, att bibeltolkarnes påpekning behöfves för att vi skola förstå dem — och då kan man ju likaså gerna på god tro antaga att de finnas som på god tro antaga den och den betydelsen ligga i ord, som man ej sjelf kan gifva denna mening. — Jag kan inte dela en föreställning, som jag vet att många hysa, om det önskvärda uti att barnen må så mycket som möjligt förmås att tro på alla dessa det gamla test:ts historier! Deruti ligger visst icke heller rågot sublimtt! Väl har jag hört åtskilliga äldre personer, vid tal om hithörande ämnen, med en viss förtjusning tala om huru de som barn, genom denna naiva tro utan all åtskilnad, sågo i Gud den öfver all vår tanke upphöjde allherrskaren, hvars makt öfver allt uppenbarade sig o. s. v. Men kan man då icke komma till en sådan insigt utan att behöfva införlifva gig med alla det g. t:ts vidunderliga, ofta smutsiga sagor? Det säkra är, att jag funnit de nyssnämda äldre personerna, långt ifrån att utmärka pig genom någon högre grad af religiositet, tvärtom vara uti religiöst afeeende temligen indifferenta, på samma sätt som det stora flertalet af menniskor. Och att följden skall blifva sådan är naturligt. Ty sätt åt ett barn en bok och sög det på förhand att allt hvad som står uti densamma är sanning, att det är Guds ord o. 8. v. — så skall det, af förtroende till och i förlitan på ärligheten hos den som försäkrat detta, utan tvifvel lära sig allt i den boken såsom gudomliga sanningar; en — det kommer en tid, då för ynglingen uppstå sådana tankar som t. ex. dessa: buru kunde Noachs ark med sina uppgifna dimensioner inrymma och bära på en gång så många menniskor och en sådan mängd djur, och dertill födoämnen åt alla dessa lefvande varelser för ett halft års tid? Huru kunde rofdjuren hindras att äta upp en del af de andra djuren? 0. 8. v. Eller: var det icke blott ett bjertlöst infall af Gud att befalla Abraham offra Isak, den han hade så kärt, då Gud sågom allvetande ingalunda behöfde pröfvat den fromma mannens lydzad? Eller: hvad ver det annat än en grym nyck af Gud, då han gaf Csatant välde öfver Jobs alla barn och egodelar samt ändtligen öfver honom sjelf? — Då nu hos den, som utan egen tanke och rent ex officio inlärt gig såväl ett som annat, såsom varande religiösa sanningar, sedermera uppstårtvifvel om den ena eller andra uppgiftens rimlighet och sanning, så blifver hans närmaste fråga den: hvad är sant, och hvad: är falskt, utaf det man lärt sig? — Och något svar på denna fråga kan han naturligtvis icke finna. Följden härvtaf blir åter, å ena sidan ett tvifvel på sanningen af hela den religiösa undervisning han fått, å andra sidan en redan förut inskärpt fruktan för det straff han genom ett dylikt tvifvel skall ådraga sig. Slutet blir att det är Xdet bäösta att icke tänka på sådana saker — och dermed är han inne på den olyckliga ståndpunkt ef fullkomlig religiös liknöjdhet, på hvilken de flesta menniskor befinna sig, äfven om de utaf gammal vana regelmässigt fortsätta sina 8. k. andaktsöfningar. Ja, man skulle nästan kunna våga säga att denna andliga slapphet och liknöjdhet är i det närmaste en direkt följd utaf den förvända religiensundervisningen (Forts.) ERE PRESES