Dagens Nyheter – 31 januari 1873, sida 3

så tyckte jag, vara ganska angenämt få ett par små Kycklingar att pyssla med, då skatorna öfvergåfvo mig. Boslut och handling äro ett hos gvinnan, heter det. Men detta gäller också on — pojken. Så åtminstone med mig uti förevarande fall. Efter en liten vigilans i mitt hem, hvarest af förekommen anledning talades om djurplågeri och barbarism, fick jag till min oinskränkta disposition två hönsägg: de minsta som tunnos på egen bogäran, för att så mycket säkrare kunna lura den stackars lilla skatfruns tro, att äggen vore hennes egna, och do rundast: af skäl, uttalade af de mine, att jag icko skulle blifva välsignad med tupp-kycklingar. Till yttermera visso, på det att illusionen skulle blifva fullkomlig åtminstone till en början för skatfamiljen, gjorde jag do båda hönsäggen skatäggslikt spräckliga med ett kol. Härefter bar det i väg till skatboet. Jag gick omkring tallen, uti hvilken detta befanns, med tunga steg för att på ett någorlunda anständigt sätt tå den liggsjuka skatfrun från sitt hom på några minuter. Detta lyckades dock ej. Först sedan jag klappat henne en liten stund, meon mera ovarsamt än vanligt, begaf hon sig på flygten. Genast lade jag mina båda hönsägg i hennes bo, som jag deremot plundrade på lika många af hennes egna ägg. Jag inväntade icke hennes återkomst till boet. Följande morgon, då jag åtor besökta mina bevingade vänner, huru inonerlig var icko min tillfredsställelse öfver att finna den lilla älskliga skatfrun ha gunstbonäget åtagit sig vården af de henne anförtrodda äggen! Min ömhet för skatfrun tilltog, min vänskap för skatberrn ökades. fon låg ju så troget på mina ägg och han försörjde henne under tiden! Så underligt det kan gå till ibland! Mina vanliga dagliga besök hos familjen uteblefvo icke. Det gjorde mig ondt attjag icke kunde göra något för mitt lilla herrskap till deras ekonomiska bekymmers lättande, Men tiden, den gick långsamt för mig; jag var ej nöjd med ägg, jag ville också ha ungar. Tydligen ville skattamiljen så med, det är natur ligt.. Men egot nog försvann af skatornas egna ägg det ena efter det andra ända till dess blott ett af deras fanns qvar. Att antingen frun eller herrn eller ock båda i kompani undanskaffade sina ägg, fastän på ott för mig oobserverbart sätt, är säkert, ty någon annan mensklig varolse än jag kände ej till boet. Mon hvarför gjorde do detta? Månrne icke skatfrun med sin kropp kinde betäcka alla äggen, eller vardt det dödfödda ekatungar af, eller tyckte herrskapet att deras egna ägg voro alldeles för obetydliga mot dem, som på ett så underbart sätt kommit i deras bo? — Icko vet jag. Men, som sagdt, borta voro doras ägg, på ett när. Så ända tills på 18:de eller 15:do dagen, jag minnes oj bestämdt hvilkendera, efter ditläggningen, då jag en morgon gjorde mitt vanliga besök i talltoppen och i skatboet icke fann skattruen, icke skathanen, icko skatfamiljens enda lilla ägg och icke heller mina, men — i stället två I mitt tycko de sldra små sötrsto kycklingar, som någonsin skådat dagen. Da pepo helt matt emot mig. Genast fingo de plats i min mössa, hvilken, sanningen att säga, till sitt inro haft bra mycken likhet med en hel köloni af fågelbon, nätnligen eftor hå len på fodret att döma. Men, skatfamiljon ? Jag träffade den ej då och aldrig sedan heller. Boet förblef öfvergifvet. Hade kanske den snälla lilla skatfamiljen alldeles förskräckts jfver sin förunderliga afföda? Månne ensidig ller ömsesidig beskyllning för otrohet inom iktenekapet hade förokommit? Kanhända öfx rerenskommo de båda skatmakarna att för Ulltid skiljas åt. — Hu då! — HEller, tänk, m både skatfrun och skatherrn dogo af sorg! — Dylika funodorinogar gjorde och göra mig mdt ännu i dag. Mycket fult att störa den ninstå familjs glädje. Men till följd af min peciella bekantskep med ex älsklig skatfabilj, håller jag omellertid liksom litet af allt wad skator heter. — Gammal kärlek rostar ldrig. — Eller hur, ärade läsare och läsainnor?. Nästa gång skall jag berätta kycklinarnas historia. W. AA.