Dagens Nyheter – 31 januari 1873, sida 3

Populära zoologiska notiser, IV). Min speciella bekantskap med en skatamilj. Under min pojktid hadn jag en hel vår igenom med synnerligt nöje åsett, hur ett skatpar byggde sitt bo och lefde lyckligt tillsammans. Boet befanns uti en halfvuzen tall och är det enda skatbo jag sett uti barrträd. Skathorrskapet, till en början ganska skyggt för mig och visande tydlig ovilja för mina täta, ehuru fransyska visitor, blef så småningom mera tillgängligt: hanen satt stilla i närmaste furutopp och skrattade åt mig; honan generade sig icke för att liggande emottaga mig, till och med då iag var närgången nog att sätta in åtminstono halfya näsan i hennes egen sängkammare. Ja, den lilla skatfruns bevågonhet emot mig gick, utan att skryta, till och med så långt, att hon tillät mig flera gånger smeka sig, utan att en3 göra min af att fly undan. Men — jag har liksom en dröm för mig att herrn sielf då icke var tillstädes. De små skatfruarna, så illmariga do kunna vara ackså! — Men aldrig händer dylikt inom menniskoverlden! -— Tycker någon det! Alltnog, -den lilla näpna skatfrun blef mig mycket, mycket kär. — Ingen familj besökte jag så gerna, som den lilla skatfamiljen. Då både frun och herrn emellanåt voro borta, skärskådade iag deras ögg, som slutligen uppgingo till 5. Efter den betan träffades frun alltid hemma, sorgfälligt liggande på de små pblåsaktiga, mörkt spräckliga äggen. Det var nu, om jag ej missminner mig, i slutet af maj. Jag fick plötsligen en id6. Påminnande mig, det jag hört, att om man lade hönsägg uti ett skatbo, skulle men få kycklingar och deraf de ypperligasto värphönsg, ba-löt jag mig för ott experimont, så mycket möera som jag står på så förtrolig fot med skatfamiljen. Det kundo : för öfrigt,