Dagens Nyheter – 31 januari 1873, sida 2

inhysta, som dock betala en ganska tillräcklig hyra för sin knapphändiga bostad, kunnat anförtros åt en så ohyfsad och lidelsefull person, och djupt sårad af hans i allo förnärmande beteende mot mig, som icke uppträdde med några illvilliga anmärkningar öfver hans tjensteutöfning, utan endast I med en varm bön om förbarmande åtminstone för den stundande natten mot den kringirrande husvilla, hvars alla möbler voro hopvräkta i fria, men icke sunda luften bakom tillsyningsmanneng mest ringaktade uthus, och hvars lilla son, halfvild af skrämsel, sprang omkring som ett jagadt rådjur I i de smutsiga bergsbackarne; förvånad, säger jag, öfver dessa sorgliga företeelser i närheten af så många storartade barmhertighetsinrättningar, begaf jag mig till åtskilliga ledamöter, dels af fattigvårdsstyrelsen, och dels af fattigvårdsnämden, för att öf verklaga det här anmärkta missförhållandet, och för att befordra den oförskämda tillsyningsmannen till en välbehöflig näpst; men ehuru man öfverallt med deltagpnde-afhörde mina klagomål och uttryckte sitt ogillände af det brutala beteendet, tycktes man ingenstädes känna rätta forum för en klagan. Från Sabbatsbergs fattigvårdsstyrelse hänvisad till fattigvårdsnämden, och från denna tillbaka till den förra, har jag efter mycken tvekan tagit detta steg, att vädja till en upplyst allmänhet, och att — oberoende af den stundande rättegången mellan hr predikanten och sysslomannen J. Wikström å ena sidan och tidningarne Aftonbladet och Dagens Nyheter å den andra — framdraga detta särskildt stående, och som jag hoppas ovanliga faktum, att en person, som af välvilligt intresse besöker ett fattigherberge, blir på det plumpaste sätt behandlad och afvisad af den ordningens väktare, som å de fattiges vägnar borde vara tacksam för ett sådant besök. Då jag, såsom ett litet genmäle å den af hr predikanten Wikström i Stockholms Dagblad framkastade antydning att Anna Sophia Johansson icke skulle vara ett värdigt föremål för allmänhetens välgörenhet, på begäran af distriktets ordningsman bifogar några betyg, som för dettå ändamål blifvit mig lemnade,. erkänner jag, att jag om hennes antecedentia icke vet annat än hvad betygen upplysa, men jag erkänner också, att inför mitt hjerta har den djupa olyckan ingen strängare moralisk rangrulla, och jag anhåller derför hos den likatärkande allmänheten, att dessa här vidfogade betyg åtminstone tills vidare måtte anses lika fullgiltiga som de, hvilka, till råga på den stackars qvinnans sorger, nu också söka beröfva henne de barmhertigas så väl behöfliga sympatier i den förtviflade belägenhet, i hvilken hon och hennes barn fortfarande befinna sig, inhysta som de äro endast provisoriskt för några få dagar i ett uselt öfverbefolkadt kyffe, och med hjertskärande minnen både från de nattliga stunder, de nyligen tillbringat under Guds vredgade himmel, och från den tid, då de i höstas marterades flera veckor i ett vedskjul. Om vi allvarligt önska att vårt lyckliga fosterland skall förskonas från arbetareoroligheter och kommunistiska rörelsör, böra vi nogsamt akta på alla små ogräsfrön, som i tysthet utsås till fromma för sådana olycksskördar; och om — der lagens arm är maktlös — det råa våldet skall få en kännbar näpst, torde den måhända kraftigast på samma gång som mildast kunna gifvas genom fördubblad och i handling visad ömhet mot råhetens oskyldiga offer. Skulle också den busvilla qvinnan, i enlighet med hr predikanten och sysslomannen Wikströms antydan, ha förverkat rätten till hjelp, derför att hon icke förstår att riktigt använda de af henne erbållna medel (enligt ordningsmannens intyg förvaltas likväl dessa till vidare af. redåktör Wall och af honom), så återstå alltid för vårt deltagande hennes skuldlösa barn, som döla möodrens olycka. Dock, det, som lifvas af en sann menniskokärlek, frågar icke, då hån räcker handen åt en drunknande, om denne är en ä