Dagens Nyheter – 30 januari 1873, sida 2

MM Ve Kanske tonade också i hans öron ett genljud från de lifliga, ja, häftiga samtal han nyligen haft med sin far med anledning af hans alltför stora lättsinne och hans motvilja för det lysande parti, som så kort förut utgjort hans högsta önskan. Resultatet af dessa samtal var emellertid ett löfte till fadren att vid återkomsten från Stockholm ofördröjligen göra ett besök på Lindboholm och der uppbjuda hela sin älskvärdhet för att afväpna den stolta grefvinnans motvilja. Små menlösa dufvor!4 upprepade Emanuel ännu en gång med drömmande och nästan dyster uppsyn. Men Clara blef nästan förskräckt öfver det för hans glädtiga och lifliga ansigte så främmande uttrycket. Och. om vwi skulle försöka tyda tankarnes dunkla språk såsom det under dessa få minuter af tystnad lät höra sig i Emanuels själ, skulle det låta ungefär så här: Det är synd om de stackars faderoch moderlösa barnen att locka dem in på förförelsens och förderfvets stigar. Det är ju rent af ett nidingsdåd. Men hvilken säger å andra sidan att jag vill deras undergång? Min plan kan ju bringa dem lycka och välstånd. Och hvad henne beträffar, den mest förtjusande af de båda systrarne, hvarför skulle hon inte bli min — i värsta fall och i det otroligaste — mot offret af min upgkarlsfrihet. Leojla Ebenbjelm förbleknar ju som en skugga