Dagens Nyheter – 30 januari 1873, sida 1

Rn — Tan illa handhafd, torde det äfven vara skäl att behandla den med det allvar den i sitt närvarande stadium kräfver, ty frågan om (Croyautens imposanta emblemer är verkligen ej af så ringa vigt som det för en och annan torde synas. Frågan är helt enkelt den: Ligger konungamaktens styrka i dess förmåga att medelst en lysande yttre attiralj imponera på folkets sinnen, eller ligger den i den mer eller mindre fasta rot den hafver i folkets hjertan. Den som hyllar den förra åsigten måste ovilkorligen yrka på all möjlig ståt, hyllningar, kröningar m. m., m, m. af alla dessa medeltidens qvarlefvor, från hvilka vår tid ännu ej förmått fullt frigöra sig. För dem åter som hylla den senare åsigten måste alla dylika ceremonier anses snart sagdt öfverflödiga och mången gång både skadliga och löjliga. Att vår tids konungadöme endast har högst obetydligt Sskydd4 att vänta från de yttre ceremoniernas imponering bör vara klart för hvar och en som icke är blind för tidens skaplynne. Man behöfver således ej spilla många ord på frågan i dess rena allmänlighet. Hvad åter beträffar den svårlösta form, under hvilken frågan nu uppträdt vid riksdagen, så torde vara skäl att deråt egna några rader. Det är nämligen klart att det herrskande partiet i andra kammaren vid detta tillfälle befinner sig i ej ringa förlägenhet. Den reserverade hållning, hvilken under diskussionen iakttogs af dess mest framstående ledamöter, i det de dels tego och dels yttrade sig i högst försigtiga ordalag, tillkännager att partiet vid afgörandet af denna fråga råkat i mycket stort-bryderi. A ena -sidan hägrar för dess inbillning att konungen måhända personligen skall vara benägen gifva dem ett handtag i de frågor, hvilkas lösning hufvudsakligast ligger dem om hjertat, och att man sålunda ej bör stöta sig med, honom. Å andra sidan hafver det sig svårt att i ett fall sådant som detta bryta med det gamla bondeståndets traditioner; ty, såsom redan förut blifvit omnämdt, skedde Carl XV:s kröning med protest ifrån det gamla bondeståndet. En motion af lika beskaffenhet med den nu Sframkomna väcktes äfven då i alla fyra stånden, men blef endast antagen i de tre stånden, hvaremot den i bondeståndet till och med måste återtagas. Då i dylika frågor tre stånds beslut utgjorde rikets ständers, så ingick emellertid riksdagen till kenungen med begäran om kröning, och den verkställdes äfven, såsom vi alla minnas. Majoriteten i andra kammaren: har sålunda råkat i ett ganska svårt dilemma till följd af vice talmanens tjenstvillighett mot vederbörande. För vår del tro vi dock att detta dilemma ej är så svårt att komma ur om erfarenheten tages till bjelp. Man behöfver nämligen endast helt lugnt eftersinna hvad som blef följden af bondeståndets vägran att ingå till konungen med begäran om kröning. Månne deraf föddes någon särskild afvoghet hos Carl XV mot bondeståndet eller hos bondeståndet mot -Carl XV? Att så ej var förhållandet är kändt för hvar och en: Om någon komäng gytnat Sveriges allmoge, så var det Carl den femtonde och vi lyckönska hans nu regerande broder om han förmår att i allmogens hjerta vinna det fotfäste. gom Skung Carl derstädes