Dagens Nyheter – 29 januari 1873, sida 1

ter såsom ränta representera. En sådan kapitalisering af grundskatterna skulle viaserligen bereda staten en kontant tillgång af omkring 120 millioner, det kunde då talaren icke förzeka, men hvad han fruktade var att riksdagen en vacker dag skulle lägga vantarne på denna summa och förstöra den. Genom hans räsonnemarg i denna del framskymtade riksdagen nästan som en stråtröfvare, för hvilken staten måste hafva sina tillgångar förvarade inom dubbla lås, men det var väl ändå icke alldeles talarens afsigt att göra sig skyldig till en sådan öfverdrift; hvad hansdock ville säga var, att man icke kan hysa något förtroende till kommande riksdagars statsekonomiska förstånd och fosterländska sinne; med den närvarande rikgdagen är det väl icke så farligt efter som den har lyckan kunna vädja till hr Dicksons upplysta och djupa insigter. Då det icke är vår afsigt att fullständigare redogöra för doktor Dicksons anförande, enär dess hufvudpunkter äro nogsamt kända förut och nog åter i sinom tid komma att upprepas, vilja vi till det redan sagda blott lägga, att ban — vid bevisningen af den satsen, att icke eng de nuvarande jordinnehafvarne skulle beredas någon verklig eller varaktig, utan endast en öfvergående fördel, långt mindre då staten eller öfriga samhällsklasser, hvilka senare tvätrtemot skulle få en mycket högre: beskattning, — kom till det resultatet, att det vore lyckligast för skattejordsegarne om de finge behålla sina grundskatter. Enligt hr Dicksons föreställning måste dessa jordegare antingen vara barn, de der icke begripa sitt eget eller det allmännas bästa, eller ock några af lycka och medgång bortskämda: menniskor, hvilka blott för att fördrifva tiden på ett bakvändt sätt arbetat sig in i denna fråga, liksom den af skalden tecknade sybariten, som af pur ledsnad började gräfva sin egen graf, i hvilken han sedan helt tvärt nedstörtade. En enda gång, men blott en enda, öfvergaf hr Dickson sin obevekliga hållning. Det var under ett ögonblicks förutsättning att klagomålen öfver grundskatternas tryckande egenskap kunde vara berättigade. Vore de berättigade4, yttrade. han, då borde ock anledningen till dem undanrödjas, kosta hvad det kosta vill! Denna förutsättning betraktade dock talaren som ett hugskott, en orimlighet, och öfvergaf den genast. SKlagomålen äro -icke befogade, derför icke heller något tillmötesgående! — Afen man, som hyser så ringa förtroende för riksdagen, har man ej rättighet att vänta någon tillit till ett blott parti, som till på köpet är hans motståndare. Han försummade icke heller att uttala den tanken, att Sett tillmötesgående mot ett enskilt intresse nu, skulle ba till följd anspråk på ännu större eftergifterX, för hvilka slutligen sannolikt ej funnes någon gräns. Slutligen erfor talaren en känsla af att möjligen ingen i andra kammaren ville i denna fråga intaga samma deciderade hållning som ban. Men om så ock vore förhållandet, ville han tillräknpa sig sin andel af den i dylika fall alltid tillitade tröstegrunden: att få sin uttalade åsigt bevarad iprotokollet. Framtiden skall sålunda deri, när den en gång anställer spaning efter de ogerningsmän, hvilka störtat sitt land i olyckor genom att borttaga grundskatterna, åtminstone finna en ledamot af andra kammaren