Dagens Nyheter – 22 januari 1873, sida 2

vfv — När jag blir hundra år, lilla vän! brummade björnen derute: Efter mycket skrapande, hostande och snytände inträdde slätligen den ende manlige gästen, iklädd en svart bonjour af presterlig snitt och med en hopknäppt råd af knappar, hvilka slutade tätt under hakan. Ingen menniska hade någofisin sett den gamle i frack, dels derför att han aldrig gick bort på några större bjudningar, och dels derför att gubben afskydde detta societetsplagg, hvilket han hedrade med spenämnet: närrkostymen. Gubben Granat tvärstannade vid dörren och gjorde nästan ett ställningssteg vid anblicken af damqvartetten. Han hade nemligen af fru Apollonia mottagit ett högeligen artigt bref med anhållan om Sett besök till följe af en eller annan angelägenhet, gom rörde familjen Miinning, och af hvilken familj under olyckstillfället med Emanuel inte mindre än tre medlemmår voro frånvarande.t Gubben, som ville ge lifvet för sina principaler, nappadeö också mycket riktigt på kroken, och, ehuru bät för fru Korall kände fullt utbildade äntipatiet, änsåg han dock för en samvetspligt att bevilja henne det äskade mötet. Men när tu f. d. sergeanten befann sig ansigte mot änsigte med fyra högtidsklädda damör i fullkoihlig societetshållning, i stället för en enda anhörig till huset Minning, och hvilken han förmodat vara ensam och i fullkomligaste hvardagslag; kände han sig tik en