Dagens Nyheter – 22 januari 1873, sida 2

Am ——-———XX-XX——— sr De politiska duellerna i Frankrike. För någon tid sedan, skref nyligen Times korrespondent i Paris; hade jag anledning omnämna ett åf de mest kuriösa klagomål, som någonsin blifvit framställda emot någon regering. Frankrikes nuvarande regering fick i de bonspartistiska tidningarne uppbära mycket allvarsamma förebråelser för det att hon gifver sina egna vännsr lof att duellera, så mycket dem lyster, men deremot nekar sina motståndare denna förmån. En engelsman måste känna sig öfverraskad öfver en förmån af det slag, att vännerna tillåtas sticka ibjäl hvarandra, medan motståndarne tvingas att sins emellan lefva i fred och 10. Från fransk synpunkt är detta klagomål dock ej få orimligt som det för vanligt engelskt förstånd tyckes vara. Vi hafva samma teorier angående dueller som fransmännen, liksom vi gifva dem sammå namn och inleda dem med samma ceremonier. Men i sjelfva verket förstå vi med en duell dock icke detsamma som våra grannar på andra sidan kanalen, dels kanhända derför att vi äro ett praktiskt folk, dels emedan pistolen är vårt favoritvapen, dels ock emedan våra idger om dueller till oss gått i arf från tider, då man icke satte så mycket värde på ett menniskolif som nu. Vi äro nog naiva att föreställa obs, att när två män mötas för att duellera, det är deras bestämda föresats att döds eller åtminstone såra hvarandra ordentligt. . Det är uppenbarligen denna i England rådande praktiska uppfattning af duellen, sem gjort att den hos oss blifvit afskaffad som ett barbariskt bruk, helt och hållet främmande för en civiliserad tidsålders uppfattning. andra sidan har det bidrsgit till duellernas bibehållande i Frankrike, att man der gjort sig mödan att Xcivilisera dem, d.v.s. göra dem mera i stil med den menniskokärlek, gom mer och mer genomtränger de nu rådande ftidsbegreppen. Det i Frankrike allmännest begagnåde vapnet är värjan, som är långt mer medgörlig än pistolen, och vid de flesta der förekommäånde dueller är det på förhand en känd sak, hvem af de båda duellanterna är de bäste fäktaren. Om denve begagnar sig af sin öfverlögsentet och tillfogar motståndaren allvarsam skada, betraktas han icke blott som en klandervärdt blodtörstig man, utan äfven som en, hvilken på ett oförlåtligt sätt kränkt etikettens fördringar. Hans egna sekundanter känra sig lika mycket stötta som hans-motståndare och finna sig af honom mycket hänsynslöst behandlade, om duellens utgång skaffar dem polisex på halsen eler tvingar dem att hastigt anträda en oförmodad resa öfver gränsen. Allt hvad de bereda sig på är några ceremöniella utmaningsbesök och utbyte af kort, en utförlig redogörelse i tidvingarne med deras egna ärade namn i fetstil derinunder, några minuters värjtäktning och så slutligen en god frukost, med en sännolik middag och en möjlig supg i släptåg. Ingenting är mer egrigdt att stäfja sekundanterpas krigiska ifver än den oväntade upptäckten, att en åf de stridande verkligen har i sinnet att låta det gå löst på lifvet och ej vill spara sin motståndafe; såsom det höter på det mödetna duellspråket: För ett par veckör sedän systelsatte man sig i sqvalerkretsarne mycket med en förestående duell mellan de bekante publicisterna De Cassagnac, bonapartist, och Ranc, repablikan. Det blef ingen duell utaf och blir sannolikt ingen heller; icke för det att antagonisterna sakna mod, utan emedan döt var gifvöt, att ön dö möttes med vapen, så skulle det bli fullaste allvar. Derför känna sig de annars så beredvilliga vännerbåX litöt afkylda och ha ej visat Big det ringaste benägna att som Cväntjenst s MA