Dagens Nyheter – 21 januari 1873, sida 2

af sin nästas goda namn, som de höggo väldiga bitar ur de äpplen och päron, med hvilka värdinnan trakterade. Mera för utseendet än för arbetets allvarligare bedrifvande stickade de under tiden strumpor och sydde skjortor åt några nödens barn, hvilka de tagit under sitt speciella beskydd, men hvilka de så trakterade med förmaningar och dygdereglor, att de stackars skyddlingarne ansågo för sina osällaste de stunder, då de kallades för att mottaga några nådegåfvor. Men tycker inte syster Dunder att det är väl mycket sådor i det grofva linnet? Gud förbarme sig, om jag skulle ha det plagget på min arma kropp. Det var den feta och frodiga tullförvalterskan, som uttryckte denna känsla af miskund med de stackars små, medan hon fingrade på den lilla skjortan, som låg i majörskans knä. Men fru Dunder sköt glasögonen ända upp på sin svarta lösbena, snörpte på sin lilla nästan omärkliga mun, och klippte med sina ändå smärre ögon, hvilka en gång i lifstiden varit himmelsblå, men som nu genom den förgvagade synen fått en så afmattad glans, att färgen mera liknade en grådaskig än en solklar himmel. Jag ska säja syster Jackelin rent ut, att hela den der menniskoklassen har en helt annan hud än vi, och att den går i arf på barnen. Min salig man hade en smed boerde