Dagens Nyheter – 20 januari 1873, sida 2

tinningar och sköljde rent hans ansigte från blodet, som flödade från ett hål på sidan af hufvudet. De båda systrarna voro likbleka af förskräckelse, men sökte på bästa sätt hjelpa sin värdinna under hennes menniskoälskande bestyr. Den unge mavnen, som så plötsligt blifvit straffad för sitt öfverdåd, låg der utan medvetande på soffan i salen. Hans anletsdrag voro vackra och välbildade, håret, kortklippt men ändå lockigt öfver hela hufvudet, var kastanjsbrunt, likasom det mjuka tväklufca skägget kring hakan och de små mustascherna. Man var nästan på väg att taga den olycklige för en uvg löjtnant, då fru Schönberg med fördubblad bestörtning utropade: CÅh, herre min skapare! Det är ju unga herr Männing! CJa, minsarn ä det så! bekräftade en af karlerne, hvilka ännu dröjde vid dörren, bidande på ordros om det massakrerade pianot. Grosshandlar Manne! såsom vi kalla Emanuel Minning. Jo, den gången fick han för rida vildt, såsom han alltid brukar. Och för oqvädinsord i ogjordt väderX puttrade Sdrummeln, som inte ville vara det. CEmanuel Minving! upprepade Clara med stigande intresse. Hon hade någongåvg hört sin värdinna tala om denne äldre bror till Joachim, men alltid i ordalag som om han just inte vore någon bakantskap att göra. Hennes funderingar af