Dagens Nyheter – 20 januari 1873, sida 2

brötos nu af de två unga män, som varit den olyckliges följeslagare, och som ändtligen fått bugt på sina hästar, dem de högljudt förmanande lemnade i pianobärarnes vård. De inträngde temligen ogeneradt i det lilla rummet, och gåfvo genom sin hållning till: känna att de kommo från något gladt gille. Deras förskräckelse vid anblicken af sin vanmäktige kamrat lade emellertid genast en anständighetens sordin på deras hurttighet, och de bugade gig vördnadsfullt för de kärleksfulla damer, som tagit vård om den sårade. Då ds ingenting kunde uträtta med sin närvaro, erbjödo de sig att påskynda läkarens eller fältskärens ankomst, och gåfvo sig ånyo genast åstad på sina lifliga springare. Inte så roligt nu som på kalaset, puttrade den tituläre drummeln, när ryttarne satte af i fyrsprång. — Glada själar, den der löjtnanten och den der brukspatron, Manne Minnings gåta vänner! Kommer väl från stora middagskalaset på Herrstavik, kan en förstå. Men medan pastorskan ett ögonblick anförtrodde den afsvimnadse åt de båda flickornas omsorger, och lemnade dem eneamma med Emanuel, tog Eleonora lampan, för att flytta den så, att ej ljusskenet skulle falla på hans ansigte, medan Clara fortsatte att badda hans tinningar. Just som lampskenet i förbigående öfvergjöt den sårade med sitt magiska skimmer, öppnade han låvgsamt sina ögonlock och stir