Dagens Nyheter – 20 januari 1873, sida 1

Den öfverflödande nåden. Det finnes en åldrig bok, innehållande en både liflig och detaljerad beskrifning på en mönsterstat i apornas verld. Der funnos neturligtvis främst en konung och ett kungligt hus. Der fanns i andra rummet en talrik skara af goda och trogna embetsmän. Der fanns slutligen ett folk som regersdes. Der var sålunda, kan man gäga, alldeles som hos oss. Den påtegliga olikhet förefarns emellertid mellan denna apornas mönsterstat och de menskliga samhällena, att när den förres högre organer, d. v. 8. regeringen och embetsmännen, skulle utöfva någon vorksamhet, då måste folket efter tur och ordning, såsom i ett särskildt ceremonie bestämdes, bära höga vederbörande på sina ryggar omkring i landet. En förberedelse till denna egendomliga, mon för alla ganska betungade, tjenstgöring var att höga vederbörande icke anhöllo om förmånen att få sitta upp, utan att de, hvilka tjenstgjorde som dragare, i de höfligaste ord och såsom om en gynnerlig nådebovisning, måste bedja om att få släppa till ryggen, hvilket naturligtvis med nådigt välbehag upptogs. Till den hesynnerliga etiketten i denna apstat hörde äfven, att hvar och en af de fyrbenta medborgarne, som begick en stöld af frukt hos några af grannarne, måste, fastän tjufaktighet i mnationalekonomiskt intresse var påbjuden gom en medborgerlig pligt såväl i landets långkatekes som i dess lagar, hos konungen begära förlåtelse derför, hvilken ock alltid i mycket cirklade fraser allernådigst beviljades mot en viss andel af det sålunda pligtskyldigast anskaffale munförrådet. För tillfället äro vi tyvärr ur etånd att till ledning för dem, hvilka kunna vara hågade att närmare taga kännedom om huru det för öfrigt var inrättadt hos de tokiga aporna, med hvilka vi ju alldeles icke räkna någon släögtskap eller likheter, närmare angifva bokens namn, ehuru vi ofta kommit att tärka på dess innehåll. En ny anledning dertill fingo vi åter i lördags, och den anledningen var liksom en handpenning på, att den närmaste framtiden skall bli rik på sådana. Det var den officiela tidauingen som åter påminte oss om innehållet i boken om apstaten. Såsom bekant bestämmer vår riksdagsordning att konungen skall utse talmännen i riksdagens kamrar. Det är alltså en konungens både skyldighet och rättighet. Bostämmelsen att, fastän detta nu en gång för alla är faststäldt, kamrarne genom deputationer skola begära talmännens utnämning, må anses som en eftergift å lagstiftarens sida åt det riksvigtiga hofceremonielet. Men hvarför det sedan i den officiela redogörelsen för denna ceremoni skall heta, att Kongl. Maj:t behagade i nåder utnämna talmänner, det kunna vi sannerligen icke förstå, lika litet som aporna begrepo hvarför de skulle ödmjukt anhålla om