Dagens Nyheter – 17 januari 1873, sida 2

försänkt I halfslummer, Då vaknade hös henne i det stilla sjukrummet den diktande anden, och hvad han hviskat till henne under dagens lopp antecknade hon, då hon om qväl: len fick rå om sig 3jelf på sin lilla kammare. Under de tio år, som nu följde, skret hon för sig sjelf dikter, romaner, noveller, likväl ännu utan någon tanke på offentligheten. Hon hade nu, liksom systern, inkommit på lärarinnebanan; från 1838 till 1859 undervisade kon — med ett par års mellanskof — unga flickor, såsom dels lärarinna i andras hus, dels föreståndarinna för en egen liten skola. År 1842 utkom hennes första roman: Ett presthus på landet, Anledningen till att hon sent omsider framträdde som författarinna var följande, Hon hade erbjudit den bekante boktryckaren N. H. Thomson, förläggaren till Kabinettsbibliotek, en öfversättning. Han ville icke. öfvertaga dep, men uppmanade henne deremot mycket ifrigt, i det han förblandade henne med hennes syster, att lemna honom en originalroman. Efter mycken tvekan. villfor hon denna begäran och den nämda roma: nen utkom. Den recenserades fördelaktigt (af W. F. Dalman i Dagligt Allehanga) och öfversattes tre år senare på tyska. Emellertid hade hon icke öfvervunnit sin skygghet för offentligheten och skref under sju olika signaturer, af fruktan för att se sin anonymitet röjd. Det behöfdes en förläggares uppmaning för att hon skulle våga gifva sig in på en genre, der hon senare skulle ha en vacker framgång: den historiska romanen. Näppeligen har någon författarinna haft att kämpa med sådana svårigheter som fröken Strussenfelt. Öfverlemnad 8t sig sjelf i en liten småstad, der hon saknade allt literärt umgänge, der ingen fanns, för hvilken hon kunde uppläsa ett manuskript eller af hvilken hon kunde få ett råd, var hennes tid äfven mycket upptagen. Sex timmar af hennes dag tillhörde hennes szola; endast mornarne och de sens qvällarne kunde hon skänka åt sina skrifter, af hvilka hon ofta samtidigt måste sköta flera, öfversättningarne oberäknade. Afven den högvisaste litteraturhistoriker torde taga sådant i benäget öfvervägande, då han satt sig till doms öfver vår författarinnas verksamhet, — Då fröken Strussenfelt för några år sedan från det lilla Grenna flyttade till Stockholm, der hon nu värderas i en talrik vänkrets, blef hennes ställning visserligen icke längre så litterärt ödslig; också har under denna period hennes produktivitet icke lidit afbräck, oaktadt åren nu hopat sig öfver hennes hufvud. Måtte. denna alstringsförmåga ännu lefva rätt länge och skänka oss arb2ten, genomandade af denna qvällens frid, som följer på en lång, väl använd dag! Särskildt våga vi erinra henne m en skuld, som hon har att infria. En prediko-årgång fattas ännu i den lilla barnpostilla, der den gamla lärarinnan för de små bekänner och manar till den tro, som varit hennes egen tröst och tillflykt under ett lif med många pröfningar och äfven kroppsliga lidanden. Om ingen annan varit road af min bok, har jag varit det sjelf, har fröken BStrussenfelt yttrat med Blanche G hans förord till Scncn af söder och nord). I sina skrifter har hon inlagt sitt lif, hon står till dem i ett ett intimt och personligt: förhållande!; ingen af dem är tillverkad, skrifven med halt själ, om vi få bilda ett sådant uttryck efter ångbåtarnes med half maskin. Det är det gamla omnis in hoc sum; till dato har ingen varit en riktig poet, om hån icke om sig kunnat bekänna detsamma,