Dagens Nyheter – 17 januari 1873, sida 2

Fröken Ulrika Sofia von Strussenfelt åfled här i går morgon kl. !2 6, efter en kort tids sjukdom, hvarunder trofasta händer vårdat henne. Den blygsamma författarinnan med de gods, ädla afeigterna har Svalan för någon tid gedan egnat nedanstående minnesteckning: Fröken Ulrika Sofia Strussenfelt tillhörde denna klass af författare, som genom afsigternas renhet, genom sitt tysta arbete i det godas och heligas tjenst, genom detlugnande, blida, fridsamma i sin litterära personlighet verka så välgörande och omärkligt utså välsignelsebringande sådder. Hennes lif var — vi voro färdiga att säga: naturligtvis — icke utmärkt af några ovanliga tilldragelser; en författares lif är ju sällan i vanlig mening händelserikt: hans händelser äro hans inre upplefvanden, de för den yttre botraktelsen oansenliga punkter i hans lif, som han räkrar för vändpunkter inom sin utveckling. Hon var född i Skåne den 9 maj 1801. Hennes föräldrar voro ryttmästaren, sedermera majoren, Mikael Strussenfelt och Fredrika Beata, född Lindenerona. Vid två års ålder förlorade hon sin moder, men upptogs som eget barn af sind morföräldrar, major Lindenerona och hans hustru, född Horn. 1805 flyttade hon med dem från Skåne till Östergötland, der hennes morfar tillhandiat sig en större egendom i när: heten af den gamla klosterstaden Vadstena. På denna egendom framlefde hon sin barndomsoch ungdomstid. Sin medelålder tillbragte hon dels i Östergötland, dels i Småland; ett par år var hon bosatt i Blekinge, äfven: som en kortaro tid i Södermanland. Då frö ken Strussenfelt mestadels förlagt sina skildringar till svenska scener, är det af intresse att höra, att hon känner dessa genom egen bekantskap; kanske är det äfven detta Wanderleben, som gifvit anledning till den. af hennes signaturer; Pilgrimen, under hvilken hon är mest känd för allmänheten. Från sin tidigasto barndom hyste hon en brinnande lust för bokliga studier, men kände sig föga dragen till de handslöjder, som under hennes uppväxttid voro unga qvinnors om ej enda, dock likväl hufvudsakligaste sysselsättningar. En begåfvad syster, äfven känd inom vår litteratur, delade hennes böjelse. Hon föregick så till vida fröken Ulrika Strussenfelt med exempel, som. hon helt tidigt och utan någon ledning begat sig in på iörfattarebagan. Då denna syster (1847) afled, hade hon likväl sett Pilgrimen ett godt stycke inne på samma bana. Alla böcker de båda systrarna kunde öfver komma studerades med begärlighet. För sin egen del räknar fröken S. den tid, hon användt på läsningen af den gamla gustavianska skolans skalder, till sina njutningsrikaste stunder. När hon tidigt på morgonen satte sig vid sybordet eller spinnracken, var tanken på qvällen, somt hon skulle få egna åt dem, hennes förfriskning. Och i sämre skola än Gyllenborgs, än Creutz och Oxenstiernas, kan en poetisk natur sannerligen komma. Hval vi sakna i korrekthet, i smak och takt inom vår senare vitterhet, kan till stor del tillskrifvas vår försumlighet att lära af dessa fåder, hvilkas beryktade tråkighet till god del torde va:a en uppfinning af den obildning, som icke förstår att läsa dem. — För öfrigt lefde hon ett rikt lif i sin fantasi, med hvilken hon skapade en mikrokosm af gestalter med olika karak terer och öden. Denna verld var hennes hemlighet, som hon dolde för till och med sina vänner och icke yppade förr än långt in på sitt fyrtiotal — den blef sedan det förrådsrum, hvarur hon tog ämnen till sina romaner. I alla poetiska naturers lif återfinnes något dylikt: en tid af kaotiskt bildande, ett slags myt ålder, då de illusioner danas, med hvilka litvet handskas så hårdhändt, och hvilka kanske förtjena och behötva denna lifvets hårdhändtket, men der bland oklarheten och slagget personlighetens fivaste beståndsdelar ligga dolda. Emellertid tillät herrskarinnan öfver dessa fantasigestalter dem aldrig att inkränkta på de sysslor och arbeten, som ålågo henne som qvinna. Genom redligt sträfvande uppbragta hon det till och med till färdighet inom de samma och ända till dess hon var några och trettio år, hade hon mest sysselsatt sig med sin nål. När Kon fyllt sitt tretiondeförsta år, inträffade en vändning i hennes lif. Den trofasta deltagarinnan i hennes bekymmer och förhoppningar, hennes studier och första försök, lemnade henne nu för att åtaga sig en lära: rinnas kärfva kall. Kort derefter sinknade