Dagens Nyheter – 17 januari 1873, sida 1

sammanknäppte sina små händer liksom under en känsla af andakt. CHvad han måste vara rik, som rår om sådana skatter!X utropade Clara, medan hennes ögon tindrade af hänförelse. CHvad han såg snäll ut!4 fortsatte den yngre systern. Hvad han såg öra ut!4 tillade den äldre, medan hon ordnade sina mörka lockar framför en gammalmodig, venetiansk spegel. Men hvarför skall den gode Guden dela så olika åt sina barn?4 fortfor hon efter en stunds tystnad. Hvad ha vi båda förbrutit, för att under tårar nödgas äta vårt knappa bröd, medan här i huset endast råder rikedom, lyx och öfverflöd? Hvarför få inte vi, som begåfvats med så mycket skönhetssinne, förnöja oss med alla dessa konstskatter, som göra oss så förtjusta, medan deras egare kanske betraktar dem med likgiltiga ögon och endast fikar efter nya föremål? Kan det verkligen vara en god och rättvis Gud, som sagt till de barn Han säges älska lika högt: Du skall frossa i lyckans öfvermått, och du skall täras af bekymmer och lefva i försakelse! I Clara Fransonis mörka ögon brann en dyster låga, liknande den glöd, som kastade sitt återsken från kakelugnen på hennes kinder, och hvilken glöd han medan hon talade mekaniskt omrörde. Eleonora betraktade sin syster med sorgsen UPppsYnD,