Dagens Nyheter – 15 januari 1873, sida 2

vishetsregeln: bättre tiga än illa tala. Hos alla menniskor, med undantag af min oförgätliga moder och kanhända min ungdoms lika oförgätliga lärare, Gunnar Haraldsson, har jag fuunit en öfvervägande benägenhet att tala illa om sin nästa, och att göra en frånvarande vän eller ovän till föreriål för tungans missbruk. Med grämelse och smärta har jag sett min egen far, min bror, ja till och med min snälla syster ge sin tribut åt det afskyvärda baktaleriet, men den, som ovilkorligen vunnit priset i denna oridderliga täflan, det är och förblir min slägting tant Apollonia Korall. Tant Polla kunde inte rygga tillbaka vid den fruktansvärda förebråelsen, ty hon satt redan alltför tätt intill soffans ryggstöd. Hennes läppar fubblade med något qvarnstensord för att förkrossa den förmätne, men de dröjde för länge vid valet. Joachim fortsatte. CNär jag spårat all den ofrid, den hemmets störda ro, alla de husliga scener, de tårar och förbannelser, som utgjort skördarne af sqvallrets och förtalets ogrässäde, så har jag trågat mig sjelf, om det icke vore möjligt att hitta på en lag och ett straff för alla dessa tungans förbrytelser, och om det sällskapslif, der näs:ans: fel och svagheter ständigt ligga uppdukade på dissektionsbordet, icke borde brännmärkas såsom ett belackaresamqväm i stället för att hedras med benämningen bildadt umsänge. Jag har försökt att tämja min egen