Dagens Nyheter – 15 januari 1873, sida 2

Populära zoologiska notiser. ). Om skatan i allmänhet. Skatan — hvem känner icke henne, hon som ständigt går i sorgdrägt, är iklädd svart och hvitt, men ändå skrattar för jemnan!? Man påstår att hon sedan juldagen lägger första grunden till sitt bo. Om än icke så skulle vara, är dock säkert att ingen af våra svenska foglar börjar tidigare bygga än skatan. Till plats för sitt bo väljer hon nästan uteslutande löfträd?) och helst fruktträd samt i närheten af menniskoboningar. Skatan bygger sitt bo med mycken flit, omsorg och icke utan konsttärdighet. Boet består företrädesvis af fotslånga, mer eller mindre torra löfträdsqvistar, lagda så, att de bilda ett stort klotformigt flätverk, försedt med två öppningar: iooch utgång. Sjelfva kärnan i boet ser ut som ena halfvan af en midtituskuren, större, ihålig boll, tydligen med den sferiska sidan vänd nedåt. Denna bollhalfva består, nedifrån räknadt, först af stickor och strån, sedan af mossa, derpå af svinborst och alla sorters hår, ull och något litet fjäder. Under byggningstiden är skatan alldeles icke nogräknad i afseende på sällskap: tjogtals gånger har jag sett henne på helt förtrolig fot umgås med — de största svin och detta af ran egennytta. Hon promenerar nemligen på svinryggen och tar munnen full af hår och borst till sitt bo, och skulle svinet vara i tillfälle att, likt bonden till presten, erbjuda litet — qvicktionde?), så håller skatan till godo dermed. Att svinet, som sålunda blir klådt, utan att i sin lättja sjelf ha behöft att lägga ens tu strån i kors, finner sig smickradt och tycker sig ha gjort en god affär, kan man tydligt se på dess förnöjda blinkningar med de små ögonen. Fördelen tros således vara ömsesidig. Så skall det också vara här i verlden, om affärerna icke skola ligga nere. Visst skrattar skatan sedan åt hela tillställningen, men hvad gör det? Hur ofta händer inte dylikt äfven midt ibland oss menniskor! Liksom menniskan under liknande förhållanden får sitt bo i ordning, så ock skatan. De gamla skåtorna restaurera hvarje år sina fordna bon, men de unga måste bygga alldeles af nyo. Restaureringen tyckes dock taga i det närmaste lika lång tid som nybyggandet. Det är med skatorna som med våra hederliga landtbor: de trifvas icke väl uti större städer, men väl uti mindre, som till exempel i Sigtuna, Trosa, Södertelje, Grenna, Falköping och Hjo. Huru detkan vara i Askersund och Kristinehamn, vet jag inte. Men att man ej finner dem i Skanör och Falsterbo, det är troligt, ty-der begagnas hvarken löfeller andra trän. Varhelst på Falbygden, som till äfventyrs finnes ett frukteller annat löfträd, kan man vara viss om att det är försedt med minst ett skatbo och kanske två eller tre: fattigdomen enar sinnena Finnes ingen annan utväg, så slå skatorna ned sina bopålar på kyrkogården i dess träd. Det synes som skatorna skulle lefva parvis, det vill säga hane och hona tillsammans, året om. Att skatorna älldeles icke bylla några -mormonåsigter i afseende på äktenskapet är en gammal känd sak; Också är mormonisg: men vida yngre än skatornas äktenskapsförbindelser. Skatorna äro högst aktningsvärda såsom föräldrar: de visa den mest ömma omsorg för sina ungar: Men huruvida dessa senare visa större eller mindre tacksamhet derför än menniskobarn, är mig obekant. Det är väl så lagom å båda hållen, kan jag tro. Skatan är af naturen rikt utrustad: hon har, hvad man kallar, ett godt hufvud. Hennes lynne är oblandadt sanqviniskt. I likhet med alla saogvinister är hon i högsta grad bekymmerslös, nemligen i sin egen uppfattning, och lättsinnig; tar dagen som han kommer, skrattar åt sig sjelf, skrattar åt andra, skrattar åt hela verlden. Hennes yttre rörelser, snabba och lifliga, äro ett uttryck af hennes: karakter, Om hon tänker, så icke är hon mycket djuptänkt just, Det behöfs ej heller för att ta sig fram. Slug är hon dock, ja riktigt knipslug. Mycken humör finnes också hos skatan. Heines allvarliga, för att icke säga sorgliga, drägt, jeomförd med hennes narraktiga lynne, tenderar skarpt åt det humoristiska hållet. Se henne för öfrigt, när hon, ofter att lyckligt och oskadd ha undkommit en-hvinande hagelsvärm, sätter sig skrattande i närmaste träd, eller betrakta hen!) Nr I och II voro berättelserna om tallbiten och domherren, fen 2) Blott att anda Ararmnal nå clatha I huskt I