Dagens Nyheter – 9 januari 1873, sida 3

handen höll i dörrklinkan, samt hade den djerfheten och skickligheten att nedhukad gripa jösse, just som tåget brusade fram öfver honom. Haren hade ej tagit någon skada utan medfördes välbehållen till nästa station. Om en annan förtret; som särskildt gäller räpphönsen, ha vi i The Field för den 21 september detta år läst följande theddelande: Tillåt mig, säger insändaren, Sfästa edra läsares uppmärksamhet på vissa omständigheter, hvilka till god del förklara den ringa tillgången på rapphöns inom sotnliga landedelar. Jag har gjort mig förvissad om att på en liten jernvögssträcka (ej fullt en half svensk mil i längd) inom Hampshire ej mindre äå bundra rapprönsbon blifvit förstörda af jernvägsbolagets arbetare, när gräset på jernvägsbankätne skördadet. . . Troligen har bolagens styrelse ej redå tå detta förbållande, ty i sådant fall skulle de svårligen tillåta en sådan orimlig förstöring, blott för skördandet af den ringa mängd groft hö, som kan fås på banksluttningarnö. Saken är deh, avi dessa sluttningär äro älsklingsplatser för rapphönsen ätt häcka på. Då na klöfverfälten och ängarne slås med skördemaskiner, så äro de ställen, der rapphönsen i fred och ro kunna häcka, på ett betänkligt sätt inskränkta; hvadan min åsigt är, att gräset på banksluttäingainb gerha kunde Jemnas orördt — åtminstone till dess rapphönsen kläckt ut sina ungar. Det vore intressant att veta, om man någonstädes i Sverige iakttagit att rapphönsen börjat välja jernvägsbankar till häckningsplats. Lyckligtvis sakna de ej andra mera passande häckställen, men de kunna kanske äfven här få i sina små hufvuden, att gräsbevuxna bankar förträffligt passa för detta ändamål,