Dagens Nyheter – 9 januari 1873, sida 2

-—-—-— TP Måste också denna siste stjerna slockna? Hon tycktes så skapad för lyckan; skapad för lifvets festdag. Det är som läge i de skapade verelsernas tillintetgörelse en grym vällust för himmelen. Jag kämpade som en Titan. Med hvilken rättighet alla dessa qval, alla dessa blixtar på ett stackars oskyldigt hufvud? Hade man frågst henne, om hon ville lefva? — La fva? Döl långsamt dö! Då och då hörde man något om-den unge mannen: han var än i den eöa än i den andra stora staden; ingenstädes kunde han stanna länge. Hens utsväfyande lif, bans oro dref honom framåt. Jag började redan välsigna den tid då kon ej börde något af honom. Så lefde hon, om man kan kalla det lif — en giftig fläkt bade gått öfver hennes friska ansigte och efterlemnat liksom en skugga. Jag hade velat vrida halsen af pojken. Måste då alltid den goda lida för den elakes skull? Jag önskade, hon j hade haft något hjerta, och jag fröjdade mig åt den tid, då det skulle vara dödt för honom, för att ej mer kunna lida. — Den tid skall komma, sade jeg mig, och hoppades derpå som en tid af tröst. År gingo om. Vi bade blifvit gamla derunder, vära vanor utpräglade. Alla aftnar klockan 8 tog jag min hett, stängde min kammare och gick öfver till henne. Hon kunde ej mera se något vid lampan; hennes ögon voro angripna af för mycket arbete; som hon sade, af för många tärar, som jag visste.