Dagens Nyheter – 4 januari 1873, sida 2

taga på sig nattrocken.. Skrikande barnungar! Nå ja; hvad avgick det migs De sutto förtfarende vid vindsfönstret, sågo på solen, månen eller stjernorpa, och då något slikt ej fanns att betrakta, gågo do på hvarandra, Det gick den unge manren väl i hana konst; ett slago välstånd följde med honom i det fattiga hemmet och utbredde sig som en golstråle öfver Vincercia. Den torftiga kammaren smyckades — för modren fanns än den ena, än den andra b:qvämlighetep, som annpers varit oåtkomlig. Jag började finna mig sjolf vara fom en onyttig möbel; men om jag blef borta en tid, hemtada Vincencie mig snart tillbaka; det tycktes som börde mitt turmulna arsigte till kennes fullkomliga lycksaligbet, det var rom saltet på soppan. Der det fiones så mycken lycka, kommer naturligtvis ödet och gör ett streck i räkvingen; jag väntede redan länge derpå. Ea morgon kunde den ömmaste kyss ej mera väcka modren. — Det var helt nsturl:gt att hon dog, sjuk fom bon var. Men borde varit beredå derpå, jag väntade det alla dagar, såg huru hon semmanföll som murknpedt timmer. Menniskorna hafra inga ögon, do vid vulkanena fot, förvånas när företörelsen kommer, bygga åter gira hus och trädgårdar vid dess fot och hoppas att den glödande strömmen skall åtminstone förekons lem. :