Dagens Nyheter – 3 januari 1873, sida 1

-— 16 — träffa ett lögnaktigt, dubbelt väsende; till hvem skall jag nu kunna förtro mig? Jeg rödnade somen ertappad tjuf, ty jag kände. att hon hade r-tt. Jag hade gått från min natur — så kunde det ov, förblifva. Hon gaf mig. det sista hon egde qvar Bom. MIBNG af ett försvunnet välstånd; jag sålde det ocn hyrde ett vindsrum i en aflägsen stadsdel Något skaffade jag dem, hvarförutan jag ej kunde tänka mig någon möjlighet för dem att existera, ett guld, som ofta felas i den herrligaste boning — solskenet. j Långt öfver trädgårdar sågo de ut, djupt under dem. hade de bullret på gatan. Då jag förde dit Vincencia, jublade hon. Hvarje kanna, hvarje tallrik, som jag hade skaffat, beundrade hon, simpla kärl, som hon förut ej tagit i sin hand. Hon tog det vgentligen som en barnlek, vjöt af all ovanlig simpel sysselsättning som af den roligaste lek. En: gång i trappan, der jag mötte henne sedan bon hemtat vatten från brunnen, sade hon till mig, i det hennes kinder glödde ar förtjusning: — Jeremias, huru trefligt är det ej! Dessa sysslor och mitt lilla hushåll roa mig nästan mer än att gå på bal, och så går förtjensten så bra. De göra mig riktigt sin kur här, mina kurder nemligen; ibland går jag ett ärende åt den ene, ibland vakter. jag barnen