Dagens Nyheter – 30 december 1873, sida 2

Utrikes-Nyheter. Såsom vi förut meddelat har furst Bismarck nu upphört att vara preussisk ministerpresident. Kejsaren har i en förbindlig skrifvelse, daterad den 21 dennes, meddelat honom det afsked, hvarom han begärt. Ni skall, skrifver kejsaren, femellertid fortfara att med mig samråda angående kejsardömets affärer och dess utrikespolitik och skall äfven, för den händelse ni är förhindrad att personligen öfvervara ett konseljens sammanträde, bemyndigas att på ert eget ansvar afgifva er röst i frågor rörande kejsardömets intressen genom presidenten i rikskanslersembetet hr von Delbrick. Ordförandeskapet i ministerrådet öfvergår nu till dess f. n. äldste ledamot. Rörande denna förändring inom preussiska ministören skrifver en korrespondent i Berlin den 20 dennes — således före kriseng slut — till en engelsk tidning, bland annat, följande: tMycken okunnighet råder i afseende på krisens orsaker, men ändå är denna okunnighet ej så stor som ovissheten om dess blifvande resultat. Det är vanligt att ordförandeskapet i dylika fall öfverlemnas åt den äldste ministern. För närvarande är von Roon äldst. Men krigsministern har sjelf till kejsaren ingifvit sin afskedsansökan, ehuru denna ännu ej blifvit beviljad. Afgår von Roon, vore inrikesministern grefve von Eulenburg den som för anciennitetens skull närmast skulle komma i fråga att föra ordet i konseljen. Innehafyvaren af inrikesportföljen är ock, sedan utrikesärendena till största delen öfverflyttats på kejsardömet, till följd af sjelfva sitt embetes vigt i främsta rummet lämplig för att beklädas med konseljpresidentskapet. Men ryktet förmäler — och jag har skäl att tro att det talar sannt -— ati Bismarck icke gerna vill draga fram Eulenburg. Dels är denne en anhängare af junker-regimen, dels har han icke nog kraft till att förmå gagna i önskvärd mån, äfven om han af hjertat udderstödde den nya regimen. Rikskansleren lärer derför söka åvägabringa von Roons gvarstan