Dagens Nyheter – 28 december 1872, sida 1

-—J4 — tog hon sin lilla flicka vid handen, trädde fram för Kristian och sade: — Om du ej behöfver mig, så går jag på en tid till min sjuka moster; jag kan nu vara henne mera till nytta än dig. Detta skulle vara en krigsförklaring; hon hoppades att han skulle bryta ut, och att efter kampen det ändtligen skulle blifva frid och genom friden ett lif som förut, hvilket nu syntes henne som ett förloradt paradis. Det blef ej så; han sade endast: CGå, jag behöfver dig ej, och vände sig till sitt arbete. Barnet, förvirradt och sorgset, förstod ej hvad som försiggick mellan föräldrarne; Emerenz var så nedslagen och hennes lilla hjerta ömmade för dem båda. Då modren deruppe i kammaren under strömmande tårar sammanpackade sina saker, smög sig den lilla flickan ned till fadren. — Fader, sade hon, omfamnade honom och försökte att le; jag kommer till er alla dagar; det är ju ej långt, blott ängen skiljer oss åt. Han kysste henne och suckade. — Barnet hade rätt; det var blott ängen som skilde dem åt; men honom tyoktes det som vore de skilda för alltid. Ja, det kan tyckas underligt att Kristian, som var så hänsynslös mot töra, kände denna förolämpning så djupt; men så är det väl för det mesta här ilifvet; just emedan hån sjelf blifvit bättre behandlad än han behandlade menniskorna, hade han äfven för sig sjelf on helt annan måttstock