Dagens Nyheter – 18 december 1872, sida 2

-— (00 samtalande aflägsnat sig ett litet stycke från honom. Hen höjde sin röst, hvilken nu ljöd med hela sin fordna styrka och klangfullhet: -— Min vän, sade han, sök ioke längre att ändra hvad söm icke kan ändras. För vårt gemensamma. fosterlands och vår gamla vänskaps skull, låtom oss båda möta denna olycka med mod och med lugt: . — Ni är förryckt! röpade Serafen, hvilken kände sitt hjerta nära att förkrossas af det öde, som han icke förmådde afvända eller mildra. Tänker ni att jag skell känna tåla, att man dödar ör inför mina ögon? Tänker ni, att jag skall stå här och se er mördas? Hvad brott har ni begått? Intet, det svär jag på; ni har blifvit förolämpad, och i harmen deröfver har ni handlat såsom alla era förfäder, då deras ära blifvit kränkt! Ack, Gud! hvarför har ni fört ett sådant lif? Hvarför förlitade ni er ej på min tro och min tillgifvenbet? Om ni trott på min vänskap, såsom jag på er oskuld, skulle vi aldrig ha fått upplefva denna olycksaliga stund. — Tyst, Tyst! eller ni kommer mig att dö som en feg stackare! i Han fruktade verkligen att det skulle gå så; denna sista pröfning var värre än allt hvad han hittills utstått. Blotta ljudet af denne mans stämma väckte hos honom så många ljufva minnen och ännu ljufvare förhoppningar, hvilka fäste7,s honom vid det lif, fom man stod i beg.opp att beröfva honora.