Dagens Nyheter – 12 december 1872, sida 1

Regenter och skiljedomare. Verlden är full af motsägelser, skrifver Carl Vogt, derpå ha vi helt nyligen haft ett slående bevis. Under det att tre af Europas mäktigaste regenter voro församlade i Berlin för att öfvertyga verlden att de tre millioner menniskor, som de utrustat med alla möjliga förstörelseredskap, under den närmaste framtiden icke skola öfverfalla hvarandra, ha fem i Gendve församlade män fullbordat ett verk, som betryggar freden och ett godt förhållande mellan jordens två största sjömakter. den ena sidan vänta tre millioner män under vapen på en vink att hålla sig stilla eller döda hvarandra. Å den andra sidan betalar den ena stormakten till den andra lika många millioner pund sterling för att icke freden skall biifva störd; — de underkasta sig båda fem mäns dom, och den, som får domen mot sig, tager icke hotande till sitt svärd! Man kan icke undgå att se denna märkliga motsägelse. Skiljedomstolen i Alabamafrågan är den största seger, som upplysniogen och humaniteten vunnit öfver den materiela styrkan. Festligheterna i Berlin utgjorde militärväsendets högsta blomstring. Preussen — eller kanske vi skulle säga hela Tyskland — är en armå, som till sitt förfogande har en stat; hvarje rad i festprogrammet vid trekejsarmötet bär vittne derom. Det första, som man vid ankomsten bjuder den höga gästen, är en helsning från det regemente, till hvars hedersöfverete han blifvit utnämd. Den regent, som kommer till Berlin, är icke lävgre öfverhufvud för ett fredligt arbetande folk, utan befälbafvare öfver en skara soldater. På alla sidor omgifves han af soldater; de själsnjutningar, som erbjudas honom, bestå i exercis, parader, manövrer och oupphörliga omklädningar, gala-uniformer, preussisk uniform, rysk uniform, österrikisk uniform. Det ser ut som om en furste alls icke hade något fredligt intresse, som om menskligheten blott bestod af tre klasser: de som äro soldater, de som hafva varit soldater och de som skola blifva soldater. Och sedan man på detta sätt under några dagar rört sig i denna krets af soldater och beständigt sett samma ansigten, om icke samma uniformsrockar och ordenstecken, resa de främmande kejsarne hem; hvar och en för sig sjelf tänkande på huru han skall bära sig åt, när en af de två andra faller på idn att gifva sin million befallning att rycka i fält. Låt oss nu vid sidan af denna bild ställa en annan, hvilken förhåller sig till den första som Gendvesjöns genomskinliga blå vatten till den mörka smutsiga Spreefloden. Fem män i enkel borgerlig drägt resa sig upp från sina platser efter ett ansträngande långvarigt arbete, trycka hvarandras händer och bäga: Så bjuder rätten, och den är och förblifver dock frät! För dessa fem mäns dom böja sig två mäktiga folks regeringar, och redaren ser nu sitt skepp och sitt gods genom förnuftets seger öfver den råa styrkan skyddade mot fiendtliga kryssare! Regeringen i den lilla republiken, der den första internationela skiljedomstolen haft sitt säte, gläder sig öfver det fullbordade verket och önskar, att alla stridigheter mellan stater och folk i all framtid måtte bli bilagda på samma sätt! Den internationela skiljedomstolen är icke någen ny tanke. Om filosofen Kant kunde ra Sr STRESSAS ARNAROEN