Dagens Nyheter – 11 december 1872, sida 2

EA förstod icko hvad dessa skrankor vilja säga, som verldens fördomar rest mellan den välborna, högt uppsatta qvinnan och en man af folket. Hon hade blott nu kommit i erfarenhet af hvad det är att älska, och hon ansåg denna känsla så mäktig att den väl bofde förmå sönderslita: alla fjettrar, som hindrade dess tillfredsställande. — Och jeg for, utan att hämnas! mumlade hon. Hon tyckte sig sjelf vara så förödmjukad, hon tyckte att hon spelat en ytterst lumpen roll, då hon så der rymt sin väg — lemnande den hatade rivalen obestraffad, endast för att icke behöfva se och vara tillsammans med honom, hvilken hon fruktade, emedan hon trodde att: hon icke vidare skulle förmå dölja sin vanvettiga passion. Och hon skulle ha dödat sig sjelf tusen gången heldre än att förråda sitt sinnestillstånd för honom samt dymedelsat utsätta sig för hans medlidande. Tanken på hämnd återkom ideligen i hennes själ. Det tycktes henne att ingenting vidare återstod henne här i lifvet är att hämnas; endast derigenom skulle tomheten i hennes hjerta fyllas och hennes skam utplånas: Att älska! och tillika att älska en man, som icke hade någon ömhet för henne, hvilkens ögon blott sågo en annans ansigte, hvilkensg öron . blott törstade efter! en annang röst! Detta var en förnedriug, som i hennes egen