Dagens Nyheter – 11 december 1872, sida 2

-— OUL -— tanke stämplade henne såsom förräderska — såsom den der förrådt sin leg, sin stolthet, sitt fosterland, sin fanal Honnes hjerta var så beklämdt. Hon som alltid gladt sig öfver att vara ett helt folks barn, en hel armås dotter, kände sig så ensam och öfvergifvyen, som vore hon en fågel, hvilken en stund förut sväfvat jublande omkring bland sina bröder i den fria rymden, men nu, träffad af ett skott, fallit vanmäöktig ned på sanden, för att der dö. Medan hon tänkte härpå, fick hon plötsligt se en af sina många bovingade vänner komma flygande till detta fönster, der de alltid voro vana att röna ett gästfritt mottsgande. Det var en dufva, gom hon genast kände igen, en af de snabbaste och mest pålitliga bland de budbärare hon brukade använda, när hon var i fält och ville meddela sig med någon hemmavarande. Äfven nu hade bon haft denna fågel med sig i lägret, men glömt den qvar i tältet, då hon reste derifrån. Det trötta djuret sjönk zed vid hennes barm ; bon helsade det med smekningar. Då upptäckte hon att ett litet bref var fästadt under vingen. Hon tog detta och betraktade orden som det innehöll, utan att förstå deras mening. Hon kunde hvarken läsa eller skrifva. Men hon vi:ste ändå medel till att taga reda på skiiftens lydelse. Efter att ha gifvit dufs van litet att äta och dricka, skyndade hon utför den mörka trappa som ledde upp till